Vad vi måste göra

Samma frågor, samma tankeloop ställer vi ju oss inför översvämningar, stormar och iskalla vintrar. Allt kan vara en slump. Eller inte.

Att ett enskilt väderfenomen inte kan sägas vara något annat än just det, spelar klimatförnekare och andra rätt väl i händerna. Då talar vi plötsligt om väder – och inte om klimat.

Men all detta märkliga väder som pågår just nu; förutom torkan i Sverige och övriga Nord-europa, till exempel skyfall och svåra översvämningar i Japan och Rumänien och stora jordskred på Island, bildar sammantaget ett mönster. Och det visste vi ju redan. Antalet naturkatastrofer har femdubblats sedan 1970-talet, visar en rapport från Meteorologiska världsorganisationen (WMO) som kom förra året.

Men varje enskild händelse måste studeras separat. Extremväder förekommer ju också normalt ibland. Och just för att de förekommer sällan är det svårt för forskarna att fastslå att det rör sig om bestående förändringar.

Den som är intresserad (och det borde vi alla vara) kan ta del av den forskning som redan finns och de samband som slagits fast. Till exempel att risken för bränder i skog och mark ökat med 20 procent globalt sedan slutet av 1970-talet. Orsak: klimatförändringen och den globala uppvärmningen.

Den mätbara medeltemperaturhöjningen sen 70-talet är bara 0,6 grader, men det räcker tydligen. I den vetenskapliga tidskriften Nature Communications visar brandforskare vid amerikanska skogsstyrelsen att skogsbrandsäsongen blivit 20 procent längre de senaste 35 åren.

Tyvärr verkar systemet också självgenererande. Med varmare luft breder torkan ut sig, och då brinner det lättare. Samma cirkeleffekt gäller för utsläppen. Fler bränder ger mer koldioxid i atmosfären, vilket spär på den globala uppvärmningen som i sin tur leder till fler skogsbränder.

Men det finns andra faktorer. Den ihållande sommarhettan kan bero på att Golfströmmen saktat in. En ny svensk studie pekar på att det kan vara så och att dessa förändringar kan orsaka de atmosfäriska blockeringar, som det heter på fackspråk, som stoppat regnen från Atlanten.

Och så detta att vi i Sverige helt enkelt inte är rustade för den här typen av katastrofer, trots den närmast profetiska lilla broschyren Om krisen eller kriget kommer. Som den italienske brandbekämparen sa i tv häromkvällen. ”Här är ju vääldigt ödsligt, och väääldigt mycket skog. Ni har helt enkelt inte folk nog att bekämpa det här. ”

Dan Eliasson, chef för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sa samma sak, fast med andra ord, vid en presskonferens häromdagen. Nämligen att: ”den svenska räddningsorganisationen inte är dimensionerad för att klara av så stora och komplicerade bränder som vi nu har samtidigt”.

Jämsides med organisation och praktiska resurser behövs också en mental omställning, det där krismedvetandet om att vad som helst kan hända. Det är nog många med mig som varje dag till morgonnyheterna tänker att det här är inte Sverige. I vårt land nödslaktar vi inte kreatur på grund av torka, i vårt land brinner det sällan i skogarna, i vårt land får vi inte surrealistiska meddelandet från myndigheterna om tvångs-evakueringar.

Men vi behöver inte bara vakna utan också stanna kvar i vår nya verklighet. Och redan, långt innan släckningsarbetet är avslutat, diskuteras vilka förebyggande åtgärder som ska sättas in, vilken beredskap som ska finnas. MSB har, ända sedan branden i Västmanland för två år sedan, ett uppdrag från regeringen att utreda och föreslå hur man ska stärka svensk krisberedskap.Till exempel kunna tolka väderprognoser och vidta förebyggande åtgärder.

Samstämmiga rapporter meddelar att beredskapen blivit bättre sen skogsbranden i Västmanland, som då var den största i Sverige i modern tid. Då gick över 13 000 hektar skog upp i rök och den sammanlagda kostnaden för räddningsinsatser och skogsskador gick på över 900 miljoner kronor.

Notan för årets bränder kommer att bli långt mycket högre, och ingenting talar mot att det brinner nästa sommar igen.

Det tål att tänka på ett extra varv. Alla frivilliga som nu erbjuder sina tjänster duger inte till det livsfarliga arbete det innebär att bekämpa en brand. Att lagstiftning och reglemente hindrar oss från att använda de helikoptrar vi har,
förutsätter jag går att ändra på. Men fotfolk behövs också; både vattenbombning och mark-
armé och här kan man väl tänka utvidgat civilförsvar, ett hemvärn, eller vad man nu vill kalla det med specialutbildning och möjlighet att rycka in vid behov.

Som snöröjningen i sina bästa stunder.

Men allt detta som nu upptar våra tankar, allt detta är bara som att sätta märken i relingen på en sjunkande båt. Vi kan lappa och laga för dagen, men långsiktiga lösningar måste ju till. Oavsett vad just denna hetta beror på är klimatförändringar ändå ett faktum, frambesvuren av vår egen oansvariga livsstil och världspolitikernas totala oförmåga att komma till skott.

En dag kommer kostnaderna för vår oförmåga att hejda klimatförstörelsen bli så stor att rejäla åtgärder vidtas. Och när en allt för hög nota tvingar fram förändringar går det fort. Se bara på elbilarna, som ansågs omöjliga att producera tills efterfrågan blev tillräckligt stor.

Frågan är bara när? I väntan på det svaret får vi inte bli uppgivna. Framför allt bör vi inte bli så uppgivna att vi skänker andra frågor större uppmärksamhet, eller röstar på partier som inte konkret och dyrt och heligt lovar att sätta klimatfrågan i centrum. Vad vi har i dag är i allmänhet en läpparnas bekännelse, som ofta landar i småsaker. Men hur vill de åstadkomma förändring? Nationellt och internationellt?

Och kom ihåg, konsumentmakten är enorm. Titta bara på alla hyllor med havremjölk och glutenfria bröd i affärerna. Väljarna är också konsumenter med makt att förändra. Och det är vi som bör sätta agendan, vi som bestämmer vilka frågor valrörelsen ska handla om. Inte politikerna.

Som kristna har vi också ett särskilt uppdrag att värna skapelsen, och lyfta fram hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Flyktingsituationen och migrationen som däremot är en stor del av valrörelsen, beror också delvis på miljöförstöringen. Och antalet klimatflyktingar kommer att växa, det vet vi redan. Liksom att miljöförstöringen mest drabbar de fattiga och utsatta.

Kristna biståndsorganisationer har länge arbetat utifrån att fattigdomsbekämpning och klimatarbete hör ihop. Men det hör också ihop med våra liv här. Vi vet alla att vi borde köra mindre, flyga mindre, sopsortera och äta mera klimat-smart. De flesta av oss försöker. Men nästan ingen av oss avstår från särskilt mycket. Och i en kultur där det fortfarande säljs vanligt vatten i plasftlaska, där vi lajkar och applåderar varandras resande till fjärran platser, då kan det tyckas svårt, och kanske meningslöst att ensam avstå från att resa, äta rätt och leva annorlunda.

Men är vi flera blir det inte längre meningslöst. Då har vi makt. Om vi bildar nätverk, kan vi göra skilllnad. Det har gått trögt. Det finns så många hänsyn att ta; jobben, glesbygden, uppvärmningskostnaderna. Men smart teknik löser det mesta. När vi blir tvungna. Och det blir vi. Förhoppningsvis innan det är för sent.