Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Entusiastiskt försökte jag förklara dikten för mina barn. Vi måste alla börja med Boye nån gång. Den handlar om förändring, sa jag. När man ska våga något nytt, som känns otäckt, men som man ändå vill och behöver göra. Barnen tittade skeptiskt på mig. Sen sa sjuåringen:
– Nej, du har nog missuppfattat mamma, den där dikten handlar ju om en gren!

Nu står vi mitt i julens högtid, en högtid som sällan kännetecknas av förändring, utan av traditioner och ritualer. Julen är också laddad med så mycket längtan och förväntningar. Efter att få tid för relationer, för vila och återhämtning.  Ändå blir vår största familjehögtid ibland istället en tid av frustration och laddningar. I familjerelationer är beteenden och mönster ofta så djupt rotade att det är svårt att skilja på egna och andras behov. Det gör det också särskilt svårt att upptäcka och se klart på varför vi blir frustrerade i den gemensamma samvaron. Varför känner vi oss irriterade, blir ledsna eller arga när vi tillbringar så mycket tid med de människor som format oss och alltid funnits i våra liv?

Jag har under hösten tänkt mycket på Jesus uppmaning ”du ska älska din nästa som dig själv”. Få bibelord är väl så välkända. Få uppmaningar så tydliga, men också så svåra, att leva efter. Oftast när vi lyfter fram orden sätter vi ljuset på kärleken till vår nästa, på givandet och offrandet, på den empatiska och solidariska handlingen gentemot våra medmänniskor. Och visst ska vi låta orden utmana oss i kärleken till vår nästa. Men vi missar ibland att de också utmanar oss i kärleken till oss själva. Jesus säger till oss att också rikta ljuset på vårt inre och med kärlek och respekt fråga; vad behöver jag? Vad mår jag bra av? Att också älska mig själv som min nästa. För min egen skull, inte för andras.

Men hur finner vi mod och kraft att bryta invanda mönster som skaver, sätta egna gränser och formulera egna behov trots att de ibland krockar med andras förväntningar? För många är detta enorma livsutmaningar, och precis som i Boyes dikt så tvekar vi i vår längtan efter helare och mer äkta relationer, därför att smärtan är en ofrånkomlig del av vägen dit. Det är så skrämmande att vi ofta försöker stanna kvar, i det frusna bitterbleka. Men då, när vi av hänsyn till vår omgivning och alla andras behov stänger dörren till vår egen längtan, slutar bekräfta oss själva och inte längre lyssnar till vår inre röst. Då försvinner så småningom också kraften att ge och förmedla kärlek.
Men för alla som just nu står fastfrusna och tvekande inför valet att förändra, inför att bryta med det gamla och sätta ord på sådant som smärtar – så finns mycket tröst och hopp i den sista, mindre kända versen i Boyes dikt:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.