Med förintelsens minnesdag denna vecka ställs vi återigen inför den obehagliga frågan hur ett statligt organiserat massmord på sex miljoner människor kunde ske mitt i Europa för mindre än en generation sedan. Medborgarna i Europas största land som i så stor utsträckning varit bärare av europisk humanism och kultur kunde förledas och aktivt stödja en våldsdyrkande och krigshetsande ledare som blev ansvarig för Tysklands och världens största katastrof i modern tid.
Den stora utställningen i Berlin om Hitler och tyskarna som vi uppmärksammar i denna tidning (sidan 8) ger mycket sammanhang men ändå inte ett svar. Bland de allmänna förklaringsförsöken finns teorier som betonar det specifikt tyska. Då nämns exempelvis bristen på en borgerlig liberal revolution i Tyskland, den sällsamma blandningen av känslosam romantik och kall rationalitet i tysk kulturtradition, den auktoritära och militära ådran från Preussen som blev styrande i Tyskland efter enandet, den första parlamentarismens bräcklighet efter demokratins sena genombrott och längtan efter revansch och återupprättelse i Tyskland efter de hårda villkoren i Versaillesfreden. På 1930-talet ville tyskarna gärna underkasta sig en stark ledare som man sedan länge höll fast vid.

I mer allmänna förklaringsförsök nämns den historiska antisemitismen i det kristna Europa. Kolonialismens och slavhandelns illdåd i Afrika visar också vad hela Europa kunnat åstadkomma. Sedan fanns efter ryska revolutionen de europeiska ledningarnas rädsla för världskommunismen där Hitler kunde framstå som en motkraft.
Trots dagens växande nationalism och främlingsfientlighet i Europa, kommer inte det tredje rikets nazism tillbaka i just samma förfärande form som förr. Hitler var unik. Men farorna för en massornas eller bara de vanliga hyggliga människornas förförelse består. Ett närliggande samhällshot finns i mångas obetänksamma vilja att alltför länge försöka förstå det farliga.

Medvetna om Europas tunga arv har vi ofta avstått från att kritisera övergrepp och och vanstyre i tredje världen. Vi imponeras av Kinas enorma utveckling men stammar lätt inför brott mänskliga rättigheter. Vi värnar självklart om Israel som självständig stat och många har därför överseende med israelisk ockupationspolitik.
Vi kan också finna rimliga förklaringar till våldsam desperation hos unga människor som förnekas utvecklingsmöjligheter. När protestlustan mot gamla auktoritära strukturer i Tyskland och Italien på 1970-talet slog över i brutal terrorism ville alltför många alltför länge finna ursäkter och skylla på demokratiska brister.
Men till slut var måttet rågat och även en radikal vänster sa bestämt nej till terrorismen. Då tappade terrorn snart greppet. I liknande läge befinner vi oss i dag. Det finns ett antal förklaringar och måhända ursäkter till islamisk terror. Men de är inte längre några argument. Just därför måste just nu muslimska församlingar och vi som inte är islamofober säga ifrån.

ANDERS MELLBOURN¶