Det är snart sex år sedan nu. Jag satt på ett hotellrum i Colombia och skrev min första ledare för Sändaren, om att fler kvinnor behövde inkluderas i fredsprocessen i landet som härjats av inbördeskrig och konflikt i decennier. Sex år är lång tid. Sedan dess har Colombia fått sitt fredsavtal, men konflikten är långt från över. Bara under årets första månader har minst 36 människorättsaktivister dödats. När jag tittar tillbaka på de sex åren som ledarskribent för Sändaren är det också det jag ser – en värld som förändrats på så många sätt, både till det bättre och det sämre. Men som trots förändringarna är sig märkligt lik.

Vi har gått från Obama till Trump, hoppats och förlorat hoppet kring Parisavtalet och Iranavtalet, sett ljusningar i diktaturer som känts eviga, som Myanmar och Nordkorea. Vi har sett Islamiska staten födas och förtvina, och upplevt terrorn mitt i Stockholm. Vi har upplevt en historisk flyktingvåg och gränser som vi trodde var öppna för gott har stängts. Och under hela den tiden har kriget i Syrien fortsatt. Vår tids blodigaste krig. Samtidigt har polio utrotats och malaria är på god väg. Vi har sett ett världsförändrande upprop mot sexuellt våld och trakasserier genom #metoo, och ett FN som tagit viktiga steg mot förbud mot kärnvapen. Så ska vi känna hopp eller förtvivlan?

Att skriva för Sändaren har varit en gåva på det sättet att jag hela tiden fått ställa mig den frågan. Utvecklande och utmanande att i ett spännande forum få betrakta och försöka beskriva sin omvärld. Många sena nätter med kaffe, samtal och frustration över ord som inte känns som de räcker till, men också stunder där texterna nästan skrivit sig själva. Men vissa ämnen sitter kvar, kanske mer än andra. 2014 skrev jag om barn och stress. En vän hade skickat ett sms: ”varför lär vi våra barn att leva i ett tempo som vi vet att vi själva blir sjuka av?”

Tyvärr finns ingenting som tyder på att utvecklingen går åt rätt håll. Psykisk ohälsa ökar kraftigt bland barn och unga, enligt Socialstyrelsens rapport från tidigare i år. Bakom siffrorna finns förstås många möjliga svar, men larmrapporterna har funnits där länge nu, från lärare och kuratorer och sjukvården. Tydligt är att barn och unga upplever höga krav, stress och oro inför framtiden. Rapportförfattaren Peter Salmi pekar på förändringar i skolan, där fler ämnen är teoretiska och där mer självständigt arbete förväntas, som en möjlig delförklaring. Men dessa sex senaste år är också halva livet för en 12-åring. Ett halvt liv av en vuxenvärld som inte kan lösa klimatfrågan. De sex senaste åren är också en tid då det kommit drygt 100 000 barn till Sverige som bär med sig minnen och trauman från flykt, och som inte kan lita på att de är säkra här. Och rapporten visar mycket riktigt också att risken för psykisk ohälsa är som störst för barn med svåra psykosociala förhållanden.

Så när jag nu lämnar platsen till andras betraktelser här och avslutar min sista text för Sändarens ledarsida så är det med känslan av att alla ämnen jag skrivit om på något sätt hänger ihop. Barns och ungas psykiska ohälsa kan kanske inte lösas utan att vi funderar över vilket sätt vi lever våra liv på. Kan inte lösas utan att vi löser klimatfrågan. Och migrationsströmmarna hör ihop med vår förmåga att lösa både freden och klimatet. Det är stora utmaningar för vår generation, men också vår bästa grogrund för hopp. Lösningarna finns, och att vara människa och mänsklighet är att våga söka dem, inte minst ett valår.