Det är något särskilt sorgligt med senaste veckornas avslöjanden av Kvällsposten och journalisten Federico Moreno. Han har synat SSU (socialdemokraternas ungdomsförbund) syd i sömmarna och funnit en hel del att sprätta i. Som homofobi och antisemitism bland ledande företrädare. Att extremismen flödar på sina håll inom säg Sverigedemokraterna är mer lättsmält, nästan förväntat. Men om socialdemokrater stått för något unikt i svensk och möjligen världens politiska historia är det att ha varit en garant för dämpande av extremism.

När extremismen kommer inifrån är den dock svårare att värja sig emot. Miljöpartiet har slagits med detta, som när Mehmet Kaplan fångades på bild med representanter från extrema turkiska partier, och Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor. Men hur har SSU-klubbar kunnat hamna i ett läge där framstående representanter talat om homosexuellas blod som orent, spridit antisemitiska konspirationsteorier och bjudit in islamistpredikanter till möte om religionens roll i samhället? Hur har en falang som stått för den typen av värderingar kunnat ta tunga positioner i Sverige största partis ungdomsförbund, som säger sig stå för det exakt motsatta? Den ideella föreningen Norden lyckades stå emot en liknande kupp för några år sedan, när dåvarande SDU-ordföranden William Hahne (nu Alternativ för Sverige) ledde sina manar i försök till fientligt övertagande. Varför lyckades föreningen Norden men inte SSU? Kanske är det känsligare i politiska organisationer.

För att inse hoten från insidan krävs mod. Även i kyrkans värld finns lärdom att ta. Ingen är immun mot fientliga övertag och intern extremism. Det är därför arbetet med en stark värdegrund, liksom rutiner för att dessa upprätthålls är viktigare än på mycket länge.