För den som inte sett Uppdrag gransknings
reportage om Alternativhögern i Sverige (29/8), är det ett hett tips att surfa in på SVT play för att ta igen en timme av uppvaknande.
Men redan innan du sett den kan du i korta drag få redogjort för vad detta springskott till sin amerikanska motsvarighet är. Alternativhögern i Sverige arbetar kortfattat som en lobbygrupp - med målet att göra det osägbara sägbart här i landet. Och det som uppfattats extremt som normalt.

Det är inte någon tolkning av det hela utan en sammanfattning av den förklaringsmodell som en av frontfigurerna, Christoffer Dulny, själv framför i dokumentären. Han är för övrigt gärna med och öppnar dörrarna för samtal om rastillhörighet och dess koppling till intelligens. Liksom dylikt tankegods upplockat från vad som nog får anses vara en av historiens allra djupaste skräphögar.

Två andra profiler från nya långt-ute-på högerkanten är Gustav Kasselstrand och William Hahne. Mest kända för att ha lagt ungefär 600 000 kronor på tio miljoner valsedlar till sitt Alternativ för Sverige – och för att ha åkt land och rike runt med kampanjen ”Återvandringsverket”. Invandrare i flera generationer ska lämna landet - och det omedelbums - har varit parollen.

Det här går lätt att le åt, tänka bort som något utanför det vanliga skeendet. Särskilt efter att valresultatet presenterades. Ingen av de här grupperna, som till exempel Alternativ för Sverige eller NMR för att nämna två, lyckades skrapa ihop mer än några tusen röster ihop. Alltså försvinnande få i procent räknat.

Däri ligger alltså inte det skrämmande, utan det går snarare att hitta i den agenda som Dulny presenterade i Uppdrag granskning. Om att ständigt vara en drivande kraft för att flytta fram gränsen för vad som går att säga.
Jag tänkte lite grann på det när Jimmie Åkesson (SD) plötsligt i direktsänd partiledardebatt häver ur sig att invandrare inte får jobb på grund av att de inte passar in i Sverige.
Ännu mer när efterdebatten knappt kom att handla om själva uttalandet alls, utan snarare om det hemska(?) i att SVT tog avstånd från det, som Annie Lööf(C) korrekt uttryckte det, grova generaliserandet. Men mest tänkte jag på det när opinionssiffrorna steg ännu mer efteråt.

Hur skulle det sett ut för fem år sedan? Tio år sedan? Hur ser det ut fyra år framåt?
I jämförelse med, och med god hjälp av, de rejäla ytterkanterna går det att ställa sig frågan om det numera är en åsikt att anses för att vara normal?
Visserligen har företrädare för just SD i åratal kommit undan med besvärande uttalanden utan större konsekvenser. Vare sig det varit drömmar om kulsprutor på Öresundsbron, klagomål kring ”antirasistisk propaganda” i julspel, nedlåtande skämt om judar eller sånger om Olof Palmes död, har det inte kunnat stoppa partiets framfart. Ibland har Jimmie och de andra i de fyras gäng rensat. Och ingjutit hopp i att det kanske sker en normalisering, en riktig sådan. Värdig namnet.

Kanske är det oundvikligt att SD nu som ännu större tredje största parti, ökar sitt inflytande under den här mandatperioden. Kanske är det bra på så vis att det öppnar för en möjlighet att de tvingas slipa ner på sina mest vassa kanter. Och till slut faktiskt blir ett relativt moderat alternativ.

Men åsikter som att invandrare generellt inte skulle passa för svenska jobb, eller för den delen att Sverige är mitt uppe i ett kulturkrig där det gäller att segra eller dö (som gruppledaren Mattias Karlsson bombastiskt uttryckte sig på sin facebooksida efter valresultatet), behöver vi aktivt verka för att de inte ska normaliseras. Hur normala de än ter sig i jämförelse med de mest extrema åsikterna nånstans där ute i 0,003 procent land.

Vårt kulturkrig handlar inte om att segra eller dö. Vårt kulturkrig handlar om att han har dött, och därefter segrat i kraft av sin uppståndelse.
Därefter är ingen längre jude eller grek, utan ett i Kristus. Det är ett gott alternativ för både höger och vänster. Liksom för Sverige.