Med nutida ögon beskrivs församlingsbildningen 1848 i Halland som ”folkrörelsernas födelseögonblick” (Demokratiutredningen, SOU 1998:134). Och tidningen VI har utnämnt Nilsson till ”en av kämparna som gav oss rösträtt” (1/2010). Alltså har det som en gång var ett grovt brott mot rådande ordning nyligen fått ett officiellt erkännande.

Men där och då var det en kamp för att få leva sin tro i praktiken, även om det innebar civil olydnad och trots mot statskyrkans dopsyn. Det började alltså inte med en idé om demokrati utan med liv på riktigt. Personliga andliga erfarenheter sökte efter livsrum. Deras nya övertygelser och värderingar pockade på att synliggöras i en konkret gemenskap, en sammanslutning som kunde ge hjälp i vardagen och erbjuda framtidshopp.

Inne i Borekullastugan, där en av de nydöpta bodde, antogs en ordning för baptistförsamlingen som gav alla medlemmar rösträtt – kvinnor, män och ungdomar – och där majoritetens mening blev grunden för beslut. Denna demokrati vilade inte på något som man trodde var medfött, utan det sågs som en praktisk konsekvens av deras dopsyn och doppraxis. Enligt Galaterbrevets tredje kapitel relativiserar det kristna dopet såväl kön, etniska tillhörighet som ekonomisk status: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (vers 28).

Att man lät döpa sig av egen vilja och tro skulle sätta djupa spår i vägen till det moderna Sverige. Det var något de första baptisterna inte kunde föreställa sig, än mindre eftersträva. Att deras sätt att sluta sig samman bidrog till starka folkrörelser och en liberal demokrati ska nog ses mer som en biprodukt än målsättningen.

Jag tror att dessa demokratiska sammanhang uppstod därför att baptisterna ville bli begripliga i relation till berättelserna i Nya testamentet om Jesus och de första kristna. Ett centralt tema i dessa berättelser är att det kunde kosta dem livet att ”lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). Men sanningen gör människan fri – också fri till civil olydnad. Inte minst berättelserna om Jesus betonar att man gör skillnad genom att djärvt omsätta idéer om människovärde i praktiken.

Baptisterna nya sociala ekosystem (läs: församlingar, kretsar, ungdomsföreningar, musikföreningar, skolor, missionssällskap, med mera) sammanföll i tid med att socknen och hushållsgemenskapen successivt började upplösas i Sverige. Pådrivande faktorer var den framväxande penningekonomin, industrialiseringen, utbyggnaden av kommunikationer och urbaniseringen. Detta gjorde baptismen och andra ostädade väckelser till förtrupper i framväxten av det moderna Sverige.

När 170-årsminnet nyligen firades i Vallersvikskyrkan, uppmärksammades det obstinata stråken i baptisternas historia. Talarna påminde om att baptister har sänt tillbaka statsbidrag, att unga män vägrat göra värnplikt, att baptistförsamlingar protesterat mot toppstyrda och byråkratiska samfundsstrukturer, att medborgare uppmanats av en baptistpastor att säga upp sin TV-licens i protest mot våld, sex och svordomar i programmen (och 7000 gjorde det), och så vidare.

Statsvetaren Marie Demker menade att detta upproriska drag verkar ha kommit av sig i frikyrkorna sedan 68-rörelsens dagar. Idag är det, hävdade Demker, den tidigare majoritetskyrkan (Svenska kyrkan) som vågar ta strid för religionsfrihet och försvara pluralismen på trons områden.

– Varför går inte längre baptister och andra frikyrkliga i täten för detta? Demker svarade att frikyrkosamfunden vacklar mellan sin betoning av individen och det hot mot individen som de uppfattar från samtidens religiösa pluralism – och särskilt extrema uttryck för tro. Också inom Equmeniakyrkan höjs röster för att begränsa friheten till individuell gestaltning av tron.

Själv påstod jag att det i flera årtionden pågått en inre sekularisering i frikyrkorna. Kanske började det när medlemmarnas på 1960-talet totalt svalde den bevisligen felaktiga sekulariseringsteorin om vårt samhälle. Det är paradoxalt att i backspegeln ser hur en inre andlig utarmning pågått i de kristna församlingarna, parallellt med att gudstro blivit synligare i samhället och nya svenskar utan omsvep praktiserar sina trostraditioner.

Än mer: Samtidigt som den svenska statsindividualismen blivit allt mer framträdande och påtagligt segregerat vårt samhälle har frikyrkornas medlemmar skolat sig allt mer i individens frihet (men inte ansvar), i självupptagenhet (men inte solidaritet) och i medelklassens värderingar (men inte gudsrikets etik). De första baptisterna visar att det krävs starka övertygelser och djupa rötter i ett rikt ekosystem för att faktiskt gå emot tidsandan och att orka vara ostädad, även när det kostar.

Demokrati förutsätter religionsfrihet, men den friheten har fått en annan betydelse än för 170 år sedan. Men den är lika viktig idag. Framför allt att den inte villkoras, vilket skett på olika håll i världen. Även i Sverige finns förslag om begränsningar. Det är många som uttrycker sig som om det är en civil rättighet att slippa möta människor som tror och praktiserar sin gudstro.

Jag reste hem från 170-årsjubileet i Vallersvik med två föresatser som kanske fler kan göra till sina egna: Bejaka det obstinata och ostädade i kristen tro! Håll upproret mot maktstrukturer vid liv!