Den brittiska parlamentarikern Jo Cox sköts och knivhöggs till döds förra veckan när hon var på väg till ett möte med sina väljare. Just dessa, ofta helt öppna väljarmöten är en bärande del av den brittiska demokratin. Varje parlamentariker förväntas åka hem till sin valkrets och lyssna på vad väljarna, en i taget, har att säga. Jo Cox hade ofta sina väljarmöten på det lokala biblioteket i Birstall, och det var just där hon dödades, mitt i det öppna politiska samtalet. Utanför biblioteket – själva symbolen för vår gemensamma bildning.

Det är förstås upp till Yorkshirepolisen att fastställa motivet bakom mordet. Men oavsett varför hon dödades så försvann med henne ytterligare en del av demokratin i Europa. Inte bara i form av en ovanligt idéburen politiker, utan också i form av ytterligare ett tystat politiskt samtal i en tid där dialog redan är en bristvara. Själva syftet med den brittiska traditionen med öppna väljarmöten är att det är politikern som ska lyssna på väljaren. Det är också själva grundtanken med en representativ parlamentarisk demokrati. All offentlig makt i Sverige utgår från folket, som det heter i den svenska regeringsformen. Men vem är det egentligen som lyssnar på vem idag?

I en krönika i The New Yorker förra året skrev den brittiska författaren Samantha Harvey att vi lever i monologernas tidevarv. En tid där makt allt mer etablerar sig som en ovilja att lyssna. Där politiska motargument sällan tillåts rubba en färdigformulerad ståndpunkt. Den som talar utan att lyssna får alla svar som ett eko i sitt eget universum. Självförstärkande och självbekräftande. Så kunde USA gå in i Irakkriget på jakt efter de massförstörelsevapen som endast fanns i Washingtons ekokammare. Och så kunde den svenska regeringen avfärda lagrådets remissvar kring migrationspropositionen med hänvisning till den verklighetsbeskrivning de själva paketerat.

Det uteblivna samtalet sprider sig som ringar på vattnet. I den senaste partiledardebatten levererades inte mycket utöver färdigskrivna talepunkter. Twittervänliga, hårt designade budskap i form av små minimonologer. ”Har du en fråga till mig? Den struntar jag i, för mitt budskap är viktigare än frågan!” Och helt plötsligt är intervjuer där politiker svarar samma sak oavsett vilken fråga reportern ställer inget ovanligt. Samtidigt städar algoritmerna på sociala medier upp runt oss och visar oss bara det vi sannolikt gillar. Statusuppdateringar är små monologer som alltför sällan växer till dialoger. Jakob Svensson vid Uppsala universitet, som har forskat på det politiska samtalet på sociala medier, konstaterade härom veckan i P1 att ”mycket av de här initiala förhoppningarna att internet skulle bli en ny offentlig sfär har grusats”.

Vad händer då när det politiska samtalet fylls av uttalanden och avsändare, men där lyssnaren blir mer och mer frånvarande? Monologen använder orden, inte för att kommunicera utan för att med flit undvika meningsfull konversation, säger Harvey. Riktig dialog är ett risktagande. Den utmanar våra ställningstaganden och riktar strålkastarljuset mot våra misstag. Men det är också just därför dialogen, samtalet och lyssnandet är så viktigt. Det är politikens system för självrättelse. Utan motstånd flyger orden upp, men vad händer med tanken? Kung Claudius i Hamlet svarar sig själv i en stund av självrannsakan: tanken stilla står.

Vår demokrati vilar på arvet från folkrörelserna. Där tränade vi oss i samtalet, i lyssnandet, i det konstruktiva meningsmotståndet. När vi tappar vanan vid att bli motsagda är risken inte bara att idéer aldrig får växa färdigt och utvecklas. Vi får också svårare att skilja på argument och person. Gråzonerna försvinner, och med dem nyfikenheten. Ett Vi ställs mot ett Dom, och den sorts hat som leder till att politiker som Jo Cox mördas får växa.

Motkraften är att insistera på samtalet. Och det finns där, i bokcirklar, på släktmiddagar och i fikarum. Och på sociala medier trots allt. Men det sker inte av sig självt. Monologen går snabbt, dialogen tar tid. Men räddar vi samtalet räddar vi inte bara demokratin, vi kommer dessutom att växa som människor på köpet.