Så går 2014 – det stora supervalåret – mot sitt slut. Ett slut som blivit så rörigt och så omvälvande att det faktiskt överskuggar själva julen.

Måtte vi alla ha ork att ta ett steg tillbaka och koppla av en tid. Hinna ta till oss julbudskapet till kropp och själ, innan vi samfällt kastar oss in i en ny valrörelse.

Men det finns också en slags ofrivillig avkoppling. Ett tillstånd som brukar behäfta avgående amerikanska presidenter; ett  lame duck – scenario. Alltså en handlingsförlamning som en tvångströja kring hela samhället. Allting, utöver det mest akuta, är mer eller mindre satt på vänt. Det blir inga nya beslut, inga sociala reformer, inga nystarts-pengar till någonting, inga nedläggningar och inga nya ideer.  Så har det varit en stor del av 2014, i väntan på det stundande valet. Så fortsätter det nu – vem vet hur länge –i väntan på nästa val och ett slut på tillståndet med en regering och en helt annan slags budget.

Samtidigt är det viktigt att den livsnödvändiga debatten om tidens frågor inte kommer av sig.

Kanske kan tidigare låsta positioner rent av luckras upp lite, i väntan på något bättre. Kanske vågar vi äntligen höra vad vår granne tycker utan att omedelbart avfärda det som fel och dumt.

För vi behöver inte vara eniga, om vi bara är överens om grundläggande värden i en omvärld som blir allt farligare och mer oberäknelig; icke–fungerande storstadsområden, ökande flyktingströmmar, fattigdomen som numera manifesteras på Sveriges gator och torg varenda dag, de ryska morrningarna, de fasansfulla konflikthärdarna i Syrien, Irak, Mellanöstern, Libanon, Kongo, Mali med flera.

Och världen har verkligen förändrats. Det fanns en tid då svenskar vägrade åka till Calcutta för att de inte trodde sig orka med att se fattigdomen där. Det fanns en tid då tiggare på Atens bakgator skrämde nordeuropeiska turistbarn halvt från vettet.

Det var i sanning en annan tid. Nu kan vi inte längre välja att blunda för fattigdomen. Och vi ska inte längre blunda, hur vi än väljer att förhålla oss till framsträckta pappmuggar.

För det viktigaste är att vi aldrig vänjer oss. Att det aldrig blir naturligt att kliva över människor som sitter och fryser på en iskall trottoar. Att vi tror på att förändring är möjlig och att det lönar sig att engagera sig. Och samtidigt hålla i minnet att världen i det stora hela faktiskt håller på att bli bättre. Inte i allt, men i mycket.

Som denna ledarsida upprepar med en dåres envishet; Fattigdomen i världen har minskat radikalt, även om den syns mer just nu hos oss. Och även om hungern ökat i absoluta tal, har antalet hungrande minskat procentuellt sett.

Så; under de senaste årtiondena har de allra flesta länder i världen utvecklats i en positiv riktning. Antalet konflikter i världen har också minskat rejält, även om de som finns är ohyggliga. Medellivslängden har ökat, fler människor har fått tillgång till rent dricksvatten och allt fler länder är demokratier.

Men ännu ökar de gigantiska strömmarna av flyende människor.

Bland annat därför måste vi fortsätta att försöka göra skillnad även nästa år.

Och därtill önska varandra en riktigt God Jul. Trots allt.