Ändå är det svårt att riktigt njuta. Klimatångesten har blivit ett etablerat faktum i vårt samhälle. Många människor känner stigande oro inför uppgifter om klimatförändringar som kan komma att leda till dramatiska väderfenomen och ändrade livsbetingelser. Översvämningar på vissa håll. Torka på andra. Och flera djur- och växtarter som kanske försvinner helt. Mitt i vardagsbestyren och ordnandet med det lilla växer insikten: Något måste göras? Men hur och av vem?
Regeringens klimatproposition som presenterades i förra veckan fick sin dag i mediabruset, innan den försvann bland rapporter om miljonbonusar till bankchefer och konfettiglitter över schlagerstjärnor. Klimatpolitiken hör utan tvekan till de mest komplexa frågor som Fredrik Reinfeldt och hans kollegor
har att hantera, och det är därför glädjande att detta område som under senaste valrörelse knappast nämndes med ett ord nu lyfts fram som ett av regeringens mest prioriterade.
Sverige kommer att bli världsbäst på klimatpolitik, utlovade näringsminister Maud Olofsson. Tala om en ambition som förpliktigar. Utmärkt! Det är också välkommet att regeringen argumenterar för en tydlig koppling mellan utsläpp och kostnader. Pengar, mer än läpparnas bekännelse, kommer att förändra rutiner och vanor inom industri, transportsektor och privat konsumtion.

För kritikerna har det ändå inte varit svårt att peka på svagheter i propositionen. Här ett par exempel: Regeringen avstod från att skärpa reglerna för vad som ska klassas som miljöbilar, möjligen för att man inte orkar ta den matchen med de hårt prövade biltillverkarna Saab och Volvo. Stora bränsleslukande bilar, som tillverkas i Trollhättan och Göteborg, kommer om de kan tankas med etanol, även i fortsättningen att få del av miljöbilsprivilegierna. Att många ägare inte drar sig att fylla tanken med den drygare och därmed billigare bensinen borde ha fått regeringen att byta spår.
Regeringen är dessutom otydlig om var pengar ska tas för Sveriges andel i internationella insatser för att hantera klimatkrisens globala konsekvenser. Här finns en gigantisk internationell konfliktfråga under uppsegling: Vem ska stå för notan när hela städer måste flyttas på grund av nya översvämningar – de redan fattiga utvecklingsländerna, eller de rika industriländerna? Frågan behandlas i en rapport från Diakonia och flera andra organisationer som presenteras i dag, och förslaget är lika enkelt som politiskt svårsmält: Vi rika länder måste betala. Därför att det är vår överkonsumtion som skapat krisen.
Det finns just nu goda skäl att höja trycket i opinions- och kampanjarbetet
kring klimatfrågorna, både nationellt och lokalt. Om några månader tar Sverige över ordföranderollen i EU, och blir därmed en ledande internationell aktör, inte minst inför det globala klimatmötet i Köpenhamn i december. Våren är dessutom en ypperlig tid för att förvandla en växande klimatångest till lite handfast hemvävd aktivitet. Hur blir det med sopsorteringen, resorna, lågenergilamporna där hemma? Visst kan vi höja ambitionerna ytterligare ett snäpp!