I min barndoms hembygd fanns det förut två sågverk. Ett stort och ett litet. Det berättas att ägaren till det stora sågverket vid ett tillfälle sa till ägaren till det lilla sågverket: Du måste förstå att det bara finns plats för ett sågverk i den här bygden! Ägaren till det lilla sågverket, som också var missionsförbundare, ska då ha svarat: Jaså, ska du sluta?

Jag tycker om det svaret. Det har i svensk frikyrklighet funnits en god tradition att ifrågasätta de som tror sig ha makten. Att det är viktigt att våga ställa kritiska frågor även om man riskerar att uppfattas som besvärlig och störande.

Den frisinnade traditionen växte fram i Sverige under 1800-talet och kämpade för demokrati och parlamentarism samt en socialt ansvarstagande marknadsekonomi. Man ifrågasatte traditioner som ansågs självklara i det svenska samhället, liksom kungamakten och annan auktoritetstro. När jag söker på ordet frisinnad på nätet får jag fram synonymer som fördomsfri, framstegsvänlig, vidsynt och tolerant. Det är viktiga ord men samtidigt något som förpliktigar.

I samband med lanseringen av Jan Guillous bok Att inte vilja se i augusti 2014 besökte författaren SVT Morgon. Jan Guillou menade där att det i Sverige under Andra världskriget saknades kunskap om Förintelsen. ”Man visste inte” uttryckte Jan Guillou tvärsäkert och menade att först i maj 1945 insåg den svenska allmänheten nazismens förbrytelser.

Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker verksam vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet, är en av de historiker som visat att kunskapen om massmordet på judar fanns i Sverige 1943 och även så tidigt som 1942.  Bruchfeld hänvisar bland annat till den frisinnade tidningen Eskils-tuna-Kuriren och J A Selander som var chefredaktör där 1920–1963. Han var starkt kritisk till Nazityskland och blev både åtalad samt fick tidningen konfiskerad tre gånger av statsmakterna under Andra världskriget på grund av sin kritiska hållning.

Bruchfeld lyfter särskilt fram en ledare som rimligen är skriven av chefredaktör Selander och var publicerad 16 september 1942. Selander har kunskap om massmorden och hänvisar till uppgifterna att bara i en enda stad i dagens västra Ukraina hade mer än 50 000 judar avrättats de senaste tre månaderna. Selander skriver: ”Dagligen nå oss bud utifrån om obeskrivlig framfart bland arma människor.” Han fortsätter: ”Står vi inte alltjämt i stort sett stumma inför den fruktansvärda judeförföljelsen som nu av allt att döma i sin grymhet går långt utöver vad mänsklig tanke förmår föreställa sig.”

Selander menar också att svenskarna är hycklare som förfasar sig över judeförföljelsen samtidigt som Sverige upplåter järnvägarna åt tyska soldaters transport till och från Norge. Selander sammanfattar sin uppfattning: ”Vi kunna icke tjäna två herrar, både de lidande människorna och de lidande människornas förtryckare. Hysa vi kristen medkänsla med de förra måste vi taga avstånd från de senare och göra det i handling.”

Bruchfeld visar genom Selanders ord att Jan Guillou har fel. Så tidigt som 1942 fanns kunskapen om Förintelsen bland tidningsläsarna i Sverige. Att människorna hade svårt att ta till sig kunskapen är en annan sak, men en frisinnad ledarskribent visar att kunskap fanns.

Den tyske författaren Siegfrid Lenz berättar i sin bok Förhistorien (originaltitel på tyska; Heimatmuseum) om en ung man som i slutet av Andra världskriget arbetade på ett tryckeri i Ostpreussen. Allt som trycktes var strängt censurerat av den tyska myndigheterna, men mannen producerade affischer med ett enda stort frågetecken på som han i hemlighet satte upp i den lilla staden. Naturligtvis blev han gripen eftersom det måste vara en förrädare som klistrar upp frågetecken.

Sändarens ledarsida är i mina ögon ett utrymme där vi producerar frågetecken. Vi har inte placerat oss i det partipolitiska landskapet, men naturligtvis är vi inspirerade av en frisinnad tradition om det förknippas med ord som fördomsfri, framstegsvänlig, vidsynt och tolerant. Den frisinnade chefredaktören Selander ställde oerhört viktiga frågor 1942 och vi har ett liknande uppdrag 2017.