För ett par veckor sen fick jag ett meddelande från generalsekretereraren i Svenska Muslimer för fred och rättvisa, Yasri Khan. Han berättade att han nu kandiderar till miljöpartiets styrelse och därmed granskas av media. Han nämnde också att hans sätt att inte ta kvinnor i hand verkar vara en fråga som intresserar media och att jag efter många års samarbeten med SMFR kanske kunde få frågor från journalister. Ett slags respektfullt sätt att varna för vad som skulle kunna komma. Men jag tror ingen av oss ens kunde föreställa oss den uppståndelse som blev.

Frågan landade mitt i en medial katastrofvecka för Miljöpartiet, det är möjligt att den glidit förbi relativt ljudlöst annars. Men nu fick vi en debatt om ett uteblivet handslag. Och det har varit en beklämmande debatt att följa. Beklämmande både på grund av de tuffa och onyanserade personangreppen och den genuina oförmåga som visats hela vägen upp i den yttersta samhälls-toppen när det gäller att diskutera själva sakfrågan. Beklämmande för att debatten är så viktig i ett land som Sverige, som befinner sig i omställningen från det gamla enhetssamhället till det nya mångfaldssamhället.

För saken innehåller egentligen två frågeställningar. Den första är oerhört enkel. ”Får vi hälsa på varandra hur vi vill i Sverige?” Svaret är givetvis ja. Vi har religionsfrihet i landet och ett flertal domar har redan slagit fast att det inte är olaglig diskriminering att inte vilja ta människor av det motsatta könet i hand. Det hindrade dock inte statsministern från att i samband med riksdagens frågestund komma med det anmärkningsvärda uttalandet att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” i något som mest påminner om Sverigedemokraternas ökända försök att definiera svenskhet bland annat som att ”köa ordentligt”. För det är helt enkelt inte sant. Svenskar hälsar bevisligen på en rad olika sätt – tack och lov.

Den andra frågeställningen rör om detta också gäller företroendevalda politiker? Svaret på den frågan kan inte alls besvaras lika självklart. Det beror på vad hälsningssättet är ett uttryck för, på den specifika personens grundläggande värderingar och hur väl dessa stämmer överens med det parti som personen företräder. Och det är också här det blir tydligt att miljöpartiet inte tänkt tillräckligt långt. För mig är det extremt förvånande. För vem som helst med minsta erfarenhet av kulturmöten, religionsdialog eller ekumenik är det en självklarhet att värderingar och världsbilder kan krocka när människor ur olika religiösa traditioner möts. Det är inte farligt, tvärtom, men det kräver eftertanke och en tydlighet kring innebörden av värdefrågor.

Miljöpartiet verkar i sin iver att omfamna och välkomna mångfald inte ha reflekterat över svårigheterna i att rymma alla åsiktsyttringar under sitt paraply av progressiv feminism. Och nej, jag tror inte allt går att lösa i ett politiskt parti genom kompromisser och dialog. Särskilt inte om man inte ens förstår vad det är man diskuterar. Jag tror att ett parti måste bestämma sig för vilka värderingar som är viktigast och därmed måste delas av alla personer som erbjuds en maktposition och en scen inom partiet – och vad det innebär. Kanske någon invänder att en sådan ordning blir omänsklig och att den med rådande debattklimat omöjliggör för exempelvis religiösa personer att vara politiker.  Så är det självklart inte, men alla religiösa personer kommer heller inte att kunna passa i alla partier.  Frågan om Miljöpartiet är ett parti för en person vars religiösa tro också sammanfaller med det som kan betraktas som en konservativ syn på sexualitet och äktenskap är en fråga som partiets valberedning och ledning borde kunnat hantera långt innan hela presskåren stod i dörren. Långt innan en person som hela tiden varit tydlig i sitt sätt att praktisera sin religion blir kastad ut i kylan.

Jag svarade på Yasris meddelande genom att säga att jag alltid respekterat hans sätt att hälsa. Jag förstår värdet av att leva i ett land med religions- och yttrandefrihet och känner en enorm tacksamhet för det. Jag vill att många religiösa och kulturella uttryck ska få finnas i vårt samhälle, även de uttryck jag inte delar. Men när det kommer till att lägga min röst i ett valkuvert så vill jag veta vem jag röstar på och vilka grundläggande värderingar som de, deras parti och dess övriga företrädare driver. Oavsett vilken etnicitet de tillhör eller vilken religion de bekänner sig till. Svårare än så är det inte.