Vilken väg väljer Svenska kyrkan?

I söndags gick Svenska kyrkans medlemmar till val. Eller i alla fall en liten del av dem. För hur man än vänder och vrider på det, hur det än kampanjas och manas till valdeltagande, så kvarstår det faktum att en stor majoritet av de som får rösta i kyrkovalet – Svenska kyrkans medlemmar – väljer att avstå sin rätt.

Men frågan är om det verkligen behöver göra så mycket. Varken för kyrkans, eller den interna demokratins skull. Kanske är ett ökat valdeltagande ett större demokratiskt problem?

Som demokratiexempel är kyrkorna spännande. Hur styr man en trosgemenskap, om man dels vill vårda, bevara och utveckla en teologisk kärna, och samtidigt värdesätter varje enskild kyrkomedlems möjlighet att göra sin åsikt hörd? Kyrkomedlemmarna i Svenska kyrkan tror i mindre och mindre utsträckning på Gud, samtidigt som medlemsantalet sjunker, om man får tro siffrorna i de regelbundna SOM-undersökningarna som genomförs av Göteborgs universitet.

Eftersom Svenska kyrkan inte är en bekännarkyrka, är inte medlemmarnas tro eller inte tro på Jesus nödvändigtvis centralt för hur de vill att kyrkan ska styras. Men det har sina konsekvenser.  Det demokratiska målet att försöka nå så högt valdeltagande som möjligt leder i Svenska kyrkans fall ofrånkomligen till att de nyvalda representanterna kommer att sitta på mandat från fler och fler väljare som inte är bekännande och utifrån det perspektivet ointresserade av kyrkan som annat än samhällelig institution. Kanske inte ens det? Vilken kyrkopolitik leder det till?

Tydligast har kanske frågan ställts sedan Sverigedemokraterna på allvar började intressera sig för kyrkovalet, och därmed förvandlade frågan om Svenska kyrkans styrning till ett slagfält för vår tids kanske största politiska fråga. Den mellan nationalism och globalisering. Återigen, kanske man ska tillägga. För det är inte första gången i kyrkornas historia. Men de olika sidornas mobilisering inför årets val leder till ett vägval. Eftersom mobiliseringen till valet är sekulär i sin drivkraft. 

I flera debattartiklar veckan innan valet manas folk att leta fram sina röstkort och gå och rösta. I våra fikarum, både de på sociala medier och de fysiska på landets arbetsplatser, uppmanar vänner och kollegor varandra att rösta. Intresserade av kyrkofrågor? Strunt samma.  Tror du på Gud? Ointressant. Bara rösta! På vad som helst utom Sverigedemokraterna. Eller tvärtom, på Sverige-demokraterna.

Kampanjen gör att ingen av de valda kommer att kunna känna sig säkra på varför de är valda, och vilket mandat väljarna har gett dem. På framför allt församlingsnivå, där antalet väljare kan vara väldigt få, kan konsekvenserna av mobiliseringen snabbt bli stora.

Så vilken väg ska Svenska kyrkan välja? Satsa på att utveckla demokratiska system som separerar engagerade väljare från ointresserade, och därmed öka möjligheten för de mest aktiva att forma sin kyrka? Eller fortsätta försöka engagera så många medlemmar som möjligt att rösta, oavsett intresse för kyrkofrågor, och därmed riskera att kyrkomötet blir ännu en allmänpolitisk arena?

 

Sofia Walan

 

,
1 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
sonja
Det finns nog inget samfund i Sverige som definieras så flitigt som SvK -av andra. Jag gissar att Sofia kanske inte är svenskkyrklig? Är SvK inte en bekännarkyrka?Vem säger det? Varje söndag läser vi Trosbekännelsen i kyrkan.Varje veckomässa läser vi den. Sen finns medlemmar i vår kyrka som aldrig deltar,som bara är med av slentrian eller av andra orsaker. Som uppvuxen i en av frikyrkorörelserna vet jag att även där finns medlemmar som aldrig deltar, som bara står med som ett namn.Av någon anledning. Så förutom antal -vad är skillnaden? Kyrkan är en del av den gamla socknen. En del även av nutida samhället. Så därför känns det naturligt att medlemmar, som inte är så kyrkovana kan vara invalda bland oss andra, som är mer "bekännande". Det kan t.o.m. finnas en poäng med det -den låga tröskeln. Det ska inte vara svårt att komma in i SvK. "Innanför eller utanför" ger ingen möjlighet till att växa in en liten bit i taget.Att ta stegen när man själv är mogen,när man känner att det bär. Tänk om vi kunde sluta resonera A och B-lag i kyrkofamiljen och istället bejaka varandras olikheter, och inse att ingen är fullkomlig, men att alla formerna hör ihop!