På dagens debattsida (sidan 14 om du vill börja där) kan du läsa ett antal kritiska frågor till följd av vår färska ledarskribent Josefin Holmströms debut i förra veckan. Eftersom det gäller en text på ledarsidan, svarar jag här på ledarplats som ansvarig utgivare och ytterst ansvarig för tidningens linje.
Ledarsticket innehöll ett sakfel, att Svenska Kyrkan skulle stötta BDS-rörelsen. Det är fel och vi publicerade en rättelse på webben – och jag bekräftar den här.
Vad Josefin menade, är att präster inom kyrkan uttalat stöd för rörelsen, som uppmanar till ekonomiska sanktioner mot Israel. BDS har för detta anklagats för bland annat antisemitism. Mest känd i kritikerskaran är kanske Tysklands förbundskansler Angela Merkel och tyska CDU. Ett problem i diskussionen är att BDS blivit ett begrepp som används på helt olika sätt av olika grupper. Det finns exempelvis ett brett stöd hos de lokala kristna i Israel/Palestina att med ickevåldsmetoder protestera mot ockupation och övergrepp, medan andra grupper använder BDS för att isolera hela Israel. Bojkott i sig, så länge den hålls fri från rasism, är en etablerad ickevåldsmetod som historiskt använts av kristna kyrkor inom exempelvis medborgarrättsrörelsen eller mot apartheidregimen i Sydafrika. Så bara frågan om begreppet BDS och vad det är skulle egentligen kräva en egen artikel. Tills vi publicerar den, konstaterat jag att EU slagit fast att BDS faller inom normal yttrandefrihet, men att EU och dess regeringar inte stöder de försök som görs att isolera hela Israel kulturellt, ekonomiskt och politiskt.
Vad man än tycker i frågan är det absolut en intressant fråga att reflektera över och sedan gå vidare och skapa sig en egen uppfattning om.
Josefins jämförelse landar strax till sidan om hennes hårddragna poäng, men ger oss anledning att fördjupa vår kunskap. Om någon tolkade som att texten trivialiserar problemet med antisemitismen genom att likställa det med att kritisera Israel, är det olyckligt. Jag vet att det inte var Josefins tanke. Saklig kritik mot Israel och Israels politik får naturligtvis inte likställas med antisemitism. Man får heller inte göra judar som grupp ansvariga för Israels politik, som Josefin också lyfter i sin text med attacken på synagogan i Göteborg som exempel.
Ledarstickets slutpoäng kvarstår: Josefin frågade helt rimligt, hur länge svenska judar kommer att stå ut innan de flyttar? Själv har jag judiska vänner som i detta nu ställer sig den frågan. En har en son som just flyttat till Israel. Får jag önska att vi nu tar debatten tillbaka till denna vår gemensamma nämnare – antisemitismen i Sverige är verklig och den måste bekämpas. I Svenska kyrkan och de samfund vi själva står i behöver vi tänka efter ett extra varv kring detta, som debattörerna Zettergren/Berjlund ber Sändaren göra. Det gäller naturligtvis även oss.
Härtill några helt rimliga, konkreta frågor från debattskribenterna som kräver sina svar:
Varför ska Sändaren inte ta ställning i frågan om just Israel/Palestina? Det ska vi. Däremot inte för någon av de tre aktörerna i konflikten. Inte för högerregeringen i Israel, inte för det politiska styret inom den palestinska myndigheten, eller för Hamas styre i Gaza. Jag gav en kort formulering kring hållningen i vår rättelöse på webben;
”Sändarens hållning är inte att ta någon ställning i den oerhört komplicerade frågan om Israel/Palestina, annat än för de enskilda som drabbas. För dem vill vi gärna vara en röst vilken sida de än råkar ha vuxit upp på.” Det är också essensen i den internationella rätten som tar ställning för den civila befolkningen, och den enskildes rättigheter gentemot stater i både krig och fred.
Men för att vara supertydlig; Vi tar ställning mot den olagliga bosättningspolitiken, vi tar ställning mot övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen från bosättare eller militär. Vi accepterar inte attacker mot israeliska civila eller när terrorhandlingar hyllas av palestinska regimföreträdare. Vi behöver inse att begreppen pro-israel eller pro-palestina börjar spela ut sin roll om vi inte vill hamna i en evig låsning i frågan. Framtiden tror jag ligger i begreppet pro-mänskliga rättigheter och pro-fred. Gärna pronto.
Vad tycker jag om ledarskribenter som opinions-bildar för ett politiskt parti? Det skulle jag ha haft synpunkter på, men än så länge har det inte hänt under tiden någon varit ledarskribent på vår tidning. Däremot finner jag ingen anledning att aldrig ta ställning i partipolitik. Bland annat tar jag själv tydlig ställning för att det är bra att hålla Sverigedemokraterna utanför regeringen.
Den sista fråga som hänger i luften är hur ledarskribenternas uppdrag är formulerat – och var tidningen är på väg.
Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Persson i Jönköping sa en spännande sak till mig en gång, när jag jobbade på Jönköpings-Posten. Vänsterprofilerade tidningen ETC hade kommit till stan och skulle bli det röda alternativet. Men om Peter skulle prenumerera på den? ”Nej, bevare mig, där vet jag ju att alla redan tänker som jag. Jag behöver veta hur andra tänker för att själv kunna utvecklas och formulera min egen tes.”
Jag har haft det där citatet i bakhuvudet ganska ofta, och kanske är det också en av anledningarna att jag tagit chansen att på Sändarens ledarsida ha en färgstark palett som, skulle jag säga, spänner över de flesta skalor både en och två gånger. Ibland är det en annan linje som drivs i tidningar med förankring i någon rörelse. Nämligen den att cementera sin egen konsensus. Ibland lättare, men klart mycket mindre tuggmotstånd för tankeapparaten.
Du ska kunna läsa Sändarens ledarsida och både få vägledning och utmaning för en kristen livshållning. Vägledning och utmaning. Där har ni uppdraget i sammanfattning.
Ett välsignat, vansinnigt roligt uppdrag kan jag lova, men vi kan då och då behöva dina böner för våra tangentbord.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR