Vi träffas på ett kafé vid Kungsholmstorg i Stockholm. Samuel Borg har precis blivit omvald till en ny period som vice ordförande i Berling Media.

Vad är Berling Media? Häng med nu. Berling media är koncernen som består av det välkända läromedelsbolaget Gleerups, Gothia kompetens och så Verbum. Det anrika kyrkliga bolaget som inte bara är bokförlag utan ger ut också Sändaren liksom Kyrkans tidning.

Inte alla i Equmeniakyrkan är medvetna om det, men som 30-procentig delägare i Berling Media är det en viktig sidoinkomst för samfundet.

För just nu går det bra, berättar Samuel Borg när vi sätter oss ner vid bordet och får in kaffet.

– Jag kommer ju precis från en årsstämma efter en pandemiperiod där vi ändå har ett plusresultat på över 21 miljoner. En gång i tiden hade vi 12 miljoner som mål ett vanligt år, säger han och ler stort.

Det innebär dock inte att inte det finns utmaningar eller orosmoln på horisonten. Verbum, det ursprungliga bolaget med översyftet att tjäna församlingar och stift (Svenska kyrkan är den största ägaren), slåss mot både minskade medlemstal i sina respektive ägarsamfund liksom en nedgång i bok- och printläsandet.

– Än så länge är det inte många som knäckt koden att kunna ta tillräckligt betalt för det digitala som vi lärt oss är gratis. Därför måste vi hitta en bra övergång så länge print faktiskt är det lönsamma, men läsmönstrena går åt det digitala, säger Samuel Borg och blickar snett uppåt som för att fånga en tanke;

– Jag ser på barnen hemma. De har ju inte en lärobok kvar i skolan knappt, de lär sig att allt finns i padda och dator. Och då får man som förlag en del nya rättighetsfrågor att ta ställning till.

Men han lyfter i nästa andetag fram att tidigare kriser givit styrelsen insikter om att stå på flera ben och idag har bolaget byggt upp en rätt ansenlig värdepappersportfölj som nästan vuxit ut till ett fjärde verksamhetsområde.

– Vi vill inte uppleva det vi hade under krisen 08-09 och riskera att behöva begära nyemission från ägarna, för det är inget de vill, konstaterar han.

Han minns det, men inte många andra i styrelsen. Nej faktiskt ingen.

Samuel Borg blir historisk när han nu kan räkna sitt 20:e år som styrelserepresentant för Equmeniakyrkan/Missionsförbundet i Berling Media/Verbum-sammanhang.

– Jag kom med när jag som nybakad 27-åring blev ekonomichef i Missionskyrkan. Sen har jag fått förtroendet att sitta kvar. Alltså man ska ju inte sitta i 20 år så jag har hela tiden sagt att jag lämnar min plats till förfogande men ägarna har velat ha mig kvar, och jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt, säger han.

Men det kunde tagit en helt annan vändning redan för två decennier sedan, för den då snart 30 år gamla helgelseförbundarsonen (pappan satt flera år som vice ordförande i HF, idag en del av Evangeliska frikyrkan).

– Tanken var att jag skulle upp till Stockholm och jobba med värdepapper.

Kanske var det Gud som ville annorlunda. I backspegeln är det svårt att se annat än att Samuel hamnat på rätt plats vid rätt tillfälle.

Efter ett par år som ekonomichef på Missionskyrkan där han var med och skapade en god grund för både samfundets, och flera av folkhögskolornas, ekonomi rekryterades han till Immanuelskyrkan i Stockholms fastighetsbolag Probitas. Och det mitt under brinnande finanskris.

– Jag tillträdde 2009 i en tid då vi förstod att vi skulle komma att gå back runt en miljon kronor i veckan efter finanskrisen. Precis innan jag tillträtt sade hyresgästen Kronofogden dessutom upp sina lokaler, Sveriges rikaste församling var på väg mot fattigdom, säger han med lite av den klump i magen han måste ha känt då.

Men, som han menar, ett teamwork där styrelse och personal bestämde sig för att satsa allt på ett kort blev det vinnande konceptet.

Istället för att ge upp sjösattes ett projekt där fastigheterna skulle rustas upp för minst 400 miljoner kronor och det fanns bara två alternativ. Antingen skulle det bära eller så skulle det brista.

Det bar.

Spotify nappade på de uppfräschade Jarlahuslokaler som Kronofogden lämnat efter sig, fastighetsbranschen tog fart och från att ha ställt ägarna, det vill säga den kyrkliga verksamheten i Immanuelskyrkan (som varje år får runt 21 miljoner kronor i utdelning), vid en avgrund, vände allt.

– Från ett bolagsvärde på 1,7 miljard är vi idag värderade till fem miljarder, med en belåningsgrad på 20 procent, istället för dåvarande 60 procents belåning. Och vi har ett värdepappersbolag som går bra. Det är ett fantastiskt läge egentligen, även om det på samma gång varit ett oerhört tufft pandemiår att vara vd på Probitas.

Det han främst då tänker på är hotellverksamheten på Birger Jarl och Tegnerlunden som från att ena dagen vara fullbelagda knappt hade ett rum bokat.

– Att säga upp fina och duktiga människor är fruktansvärt jobbigt. Särskilt i hotellbranschen där många kanske inte ens varit med i en A-kassa. Arbetsmarknaden har sett sådan ut att man gått från ett jobb till ett annat, och så plötsligt slås en bransch ut, du har inget jobb och räkningarna ska betalas. Det har varit en del tårar och det blir extra påtagligt när man verkar i en kyrkligt ägd organisation som i grunden vill människor väl.

Har det där varit viktigt för dig? Att jobba med kyrkan och andra värden än bara ekonomi?

– Ja, annars hade jag nog valt värdepappersbanan. Men här får jag jobba med två saker jag tycker om, att ha ett kallt huvud men varmt hjärta, säger han och tänker efter:

– Jag tror det hade blivit för mycket siffror annars och ”allt kan köpas för pengar”. Men jag kan vara lite orolig över att intresset för den här typen av kombination inte är så stor i kyrkan.

– Vi behöver alla inse att vi behövs med våra olika kompetenser. För att till exempel göra bra fastighetsaffärer måste man vara långsiktig och uthållig. Det är mänskligt att om man jobbar ideellt som ordförande eller är präst/pastor med annat i fokus så kan det ibland sluta med mindre genomtänkta affärer, funderar han.

Men att ha koll på ekonomin och arbeta med tillväxt ger goda möjligheter även för kärnverksamheten, vilket är hela huvudsyftet.

– Det finns ännu en stor potential i kyrkan, men vi måste ibland lära oss att inte vara för snälla i affärer och med pengar. Det är bättre att spara det till mötet med våra medmänniskor.