Största ljusglimten är Sändaren som dimper ner i brevlådan på onsdagarna.

– Ja, den sitter jag här och väntar på varje vecka. Det är så roligt att få läsa om allt som händer och om dom man känner.

Elvi bläddrar långsamt, nästan högtidligt, igenom tidningen.

Hon börjar bakifrån med krönikan. Den är nästan alltid bra, tycker hon, även om hon inte längre känner till skribenterna. De är för unga.

Själv är hon en av tidningens allra mest trogna läsare.

– Den fanns i mitt föräldrahem, berättar hon, vilket innebär att hon faktiskt har läst Sändaren och dess föregångare, Svensk Veckotidning och dessförinnan Missionsförbundet, regelbundet i omkring 90 år.

Missionskyrkan har hon tillhört ungefär lika länge.

– Vi gick till Lutherska Missionshuset, som det hette när jag var riktigt liten. Det låg på samma tomt som gamla kyrkan.

I tonåren gick hon in i Linköpings missionsförsamling, som officiellt bildats 1858.

Och sin församling har hon alltid varit trogen.

När Elvi skulle fylla 100 år, beslöt hon att skänka pengar till en ny flygel, berättar goda vännen Solweig Åkerblad som ombetts vara med vid intervjun.

Elvi hyser en till synes onödig oro för att minnet ska svikta.

Nu berättar Elvi om Bibelskolan, som konfirmationsundervisningen kallades, och om att hon var aktiv i ungdomsföreningen.

– Vi var sju flickor där som höll ihop på ett särskilt sätt. Nu är det bara jag och en till kvar. Men hon bor nu på ett ålderdomshem och är döv, så vi kan inte prata.

Men det finns andra, vänner och släktingar, som besöker Elvi, handlar, vattnar blommor och eskorterar henne till kyrkan när det inte är pandemi.

– Det är tur att det inte är sant det där med att man inte kan få vänner på äldre dar, säger hon och ler.

Men kanske kan man säga att cirkeln är sluten för när hon var ung brukade Elvi och hennes vänner gå hem till de gamla i församlingen på söndagarna och sjunga och spela mandolin.

– Sedan drack vi kaffe tillsammans. Det var vårt söndagsnöje, det är något jag kommer ihåg med glädje.

Under årens lopp har Elvi också hunnit vara både juniorledare och söndagsskollärare.

– Och så sjöng jag i kören och i Musikföreningen, där var jag med i 40 år och deltog på kvällsmötena. Men nu går inte det längre, nu får jag sjunga för mig själv.

På somrarna brukade Elvi och hennes vänner göra cykelturer.

– Någon bil har jag aldrig haft, men vi brukade cykla runt Siljan eller Orsasjön och bo på olika sommarhem längs vägen.

Men Missionsförsamlingen i Linköping hade också ett eget sommarhem, Hjulsbro. Där kunde man bada i Stångån eller hyra rum under någon sommarvecka. Rosenrummet eller Blåklintsrummet, minns Elvi.

– Vi cyklade dit direkt efter jobbet, det var så roligt. Vi spelade och sjöng och hade litteraturaftnar.

Men resor har det också blivit. Till Israel, bland annat, och så har hon varit i alla svenska landskap utom Dalsland.

 Jag var med i Blåbandsföreningen och vi hade alltid en bussresa på sommaren.

Till Kina kom hon dock aldrig, trots att hon hade en farbror och faster som var missionärer där.

– Nej, vet du, det gick inte då. Fast de ville så gärna att jag skulle komma och hjälpa dem med barnen. Tänk om det varit lika lätt att resa då som det är nu förtiden.

Vi återvänder till tidningsbläddrandet, där Elvi nu har hunnit till familjesidorna som är en annan favorit.

– Här hittar en ju ofta någon en känner. Fast jag ser ju så dåligt, säger hon och kisar mot tidningssidorna.

Men det hindrar henne inte att stava sig igenom artiklarna. Hon läser nästan allt, från slutet till början.

– Jag tycker den är bra, det ska vara lite av varje i en tidning, stod det inte något om Abbas där, undrar hon.

Men det var längesen det fanns något att rapportera om Abbas, flyktingpojken som hela församlingen kämpade för.

Vi övergår till en annan favorit, församlingsreportagen, som den här veckan handlar om Torpa, Ydre i södra Östergötland.

– Ja, tänk, där har jag varit många gånger, säger Elvi. En kände igen alla pastorer i Östergötland med omnejd förr.

Hon gifte sig sent i livet, Elvi. Inte förrän hon blev pensionär, berättar hon och visar bröllopsfotot.

– Och jag valde en mogen man, min Daniel var elva år äldre. Vi kände varandra sedan tidigare, men jag sa åt honom att han skulle inte tro att vi kunde flytta ihop utan att vara gifta, skrattar hon.

Innan dess bodde hon med sin mamma i många år.

– Ja, när pappa dog så lovade jag mig själv att ta hand om mamma så att hon skulle slippa vara ensam, så vi bodde tillsammans i 13 år.

Hon ler varmt, när hon berättar och ser minst 20 år yngre ut än vad som står på det som på Elvis tid hette prästbetyg.

Hon berättar att hon efter sexårig folkskola och fortsättningsskola utbildade sig till konstsömmerska.

– Det har jag haft mycket glädje av. Jag har sytt och handarbetat mycket och tagit emot beställningar i hemmet. Men det har varit mer privat.

Yrkeslivet har hon mestadels haft i ett tvätteri, där hon lagat och restaurerat kläder.

Fast egentligen hade hon velat bli församlingssyster, avslöjar Elvi. Socialt, eller diakonalt, arbete har hon alltid varit intresserad av.

– På jularna, till exempel, gjorde mamma limpor, korv och annat och så gick vi och delade ut till dem som behövde.

– Och sedan hjälpte jag vår församlingssyster under alla år.

I dag bor Elvi ensam här hemma på Westmansgatan, med litet stöd av hemtjänsten, som tittar in under intervjuns gång för att dela ut medicin.

Och här tänker hon bo kvar.

– Ja, det har de lovat mig att jag får. Jag vill vara här hemma hos mig själv, även om det blir lite ensamt nu,

För innan pandemin var Elvi i kyrkan nästan varje dag. Även om det nu är ganska många år sedan hon slutade sjunga i kören och handarbeta inför julauktionen.

– Nu går det inte längre, fingrarna har blivit för styva, säger hon och ser misslynt ut.

Men hon har skapat mycket genom åren. De flesta tavlor i lägenheten har hon själv sytt och till varje jul brukade hon skicka ut omkring 50 handsydda julkort i stramalj.

Men vitsipporna som står på bordet är allra vackrast, tycker Elvi.

– Tänk vad Gud har skapat, säger hon och tittar längtansfullt ut på vårdagen.

Fotnot: Sändaren har i dag (minst) 30 prenumeranter som är 100 år eller äldre.