Även om det finns pastorstjänster utanför storstäderna är många pastorer tveksamma till att söka sig dit. Det kan vara ett stort steg att flytta till en mindre ort där man kanske saknar släkt och vänner. Att vara den ende i församlingens arbetslag kan också avskräcka. Det har fem församlingar i västra Värmland fått uppleva. Lösningen kom när kyrkoledarna i Equmeniakyrkan började tänka i nya banor. Kyrkoledarna kom med förslaget till några blivande pastorer som gick sista året på Enskilda högskolan att de skulle bilda ett team.

– Det var kyrkoledarna som funderade och bad över situationen i Nordmark. De fick den här idén och upplevde att det var ett Guds tilltal, säger Jonathan Ramström, som kommer att bli pastor i Holmedal-Blomskog.

Han bildar team tillsammans med Daniel Lopez i Västra Fågelvik och det äkta paret Ida Löveborn i Årjäng och Markus Löveborn, som är pastor sedan tidigare, i Töcksfors. Alla utom Markus har också tjänat samtidigt i Apg29 och lärt känna varandra där.

Men det var inte något självklart steg för flera av dem att bosätta sig i Värmland.

– Jag tänkte aldrig i livet, ­säger Daniel med ett skratt. Jag ­kommer från en storstad i Ecuador, och i Sverige har jag bara bott i Göteborg och i Stockholm. Jag är van vid stora städer, säger han.

Ida hade sett sin och Markus närmsta framtid i Göteborg, men Markus, som är uppväxt i en mindre ort, var mer öppen för Årjängstrakten.

– Jag var nog mest taggad från början och sugen på en ny utmaning, säger han.

Jonathan och hans fru längtade till landsbygden, men snarare till Norrland.

– Vi hade verkligen inte tänkt Värmland. Men när vi fick träffa församlingarna, se deras arbete och möta värmen från alla människor här så kunde vi inte tacka nej, säger han.

De insåg att detta var något de ville göra tillsammans.

– Det är små bygder, men levande församlingar. Det är ingen omstart eller nystart vi ska göra, och våra löner bärs av församlingarna, säger Ida.

De betonar att de var och en kommer att vara anställda av sin egen församling, som de också ansvarar för som pastorer. Målet är inte heller att församlingarna ska gå samman, även om det redan i dag finns samarbeten kring till exempel konfirmationsundervisningen, men de kommer ha mycket kontakt och arbeta på samma kontor åtminstone en gång i veckan.

– När jag läste till pastor var en rädsla att bli ensam som pastor, och jag är väldigt glad för att det inte blir så här. Vi kommer att göra mycket ihop. Om det någon gång känns tungt tror jag det blir lättare när man har andra att dela det med, säger Ida.

Markus tror också att det är en styrka att kunna bolla utmaningar och idéer med andra pastorer. Daniel känner en trygghet i gruppen.

– För mig som kommer från annan kultur så är det jättebra att ha dem med mig som kan kulturen. Jag kan alltid fråga dem, ­säger han.

Även om de kommer att huvudsakligen arbeta i var sin församling så kommer de också att hjälpa till i de andra. Det kan handla om att någon söndag predika i en annan kyrka. I själavården tror de också det är en styrka att de är ett team.

– Ibland kan det vara lättare för en medlem att vända sig till en pastor som är lite längre bort än i den egna församlingen, säger Jonathan.

Finns det då några nackdelar? I dagsläget ser de inga uppenbara fallgropar. Möjligen kan man bli mer uppslukad av arbetet när man ska sätta sig in i förhållandena i fem församlingar i stället för bara en.

– Det kanske finns en risk för att den lokala församlingens identitet luckras upp, men det vill vi inte. Den lokala förankringen är väldigt viktig, säger Markus.

Hur längre kommer då teamet att vara intakt? De har inte satt upp några målsättningar för hur länge de ska arbeta i området, de är öppna för att de kommer att stanna olika länge.

– Vi är här tills Gud kallar till något annat, säger Markus.