Det är tolv församlingar i Region Stockholm och Region Mitt där 40 nyutbildade ledare står redo att bjuda in till att samtala om sitt liv precis som det är.

– Det är inte så enkelt som det låter, säger Bertil Forsberg.

För Bertil, som ligger bakom Roder och hela konceptet, började det för 20 år sen. Efter att ha lett och upphandlat ledarskapskurser för påläggskalvar i näringslivet fick han en dag en uppenbarelse.

– Det slog mig att i alla utvärderingar var det man uppskattade allra mest i kurserna reflektionen om sig själva och livet som sådant. Jag slogs av insikten att detta privilegium var orättvist. Varför fick inte vanliga människor möjlighet att göra samma sak på ett strukturerat sätt. En ”Kurs i konsten att leva” tog form, säger Bertil.

Som medlem i Kyrkan vid Brommaplan tänkte han att kyrkan borde vara en naturlig plats för detta. Sagt och gjort. Det var inte ja och amen direkt, men efter ett par år hade församlingen gjort en folder och delat ut till tusentals brommabor och undrade om människor utanför kyrkan skulle våga komma. Det gjorde de. Resten är så att säga historia - för med de första kurserna och åren växte behovet av en mer genomarbetad mötesform. Det var så Roder växte fram.

I själva verket var det under en sommars dagliga simturer som Bertil kunde ringa in det som var viktigast i Roder.

– Vad är det vi brottas mest med? Vår rädsla. Känslan av att inte duga. Förmågan att försonas med det som varit och ge livet ett innehåll och en riktning. Att hantera kärlek och relationer.

– Det var en aha-upplevelse för mig att inse att det vi människor brottas med mest också är kärnbegreppen i kristen tro.

Det liknar på många sätt tolvstegsrörelsen och till exempel prästen Olle Carlssons grupper som startade i Allhelgonakyrkan i Stockholm och idag kallas Livsstegen.

Människor har i många år rört sig mellan tolvstegsgemenskapen och vår församling och vi har sedan länge sinnesrogudstjänster. En del av de som kommit till våra livsbearbetande kurser har sina rötter där. De är vana att säga som det är och att dela sin brustenhet.

– I våra församlingar finns inte alltid den vanan. Vi putsar ofta på våra fasader. Sårbarheten delas inte. Om vi någonsin haft den traditionen så har den förlorats, säger han.

En del kan skyllas på samhällsförändring och individualisering.

– När även kyrkan präglas av perfektionism och framgångsrika människor som möts och speglar sig i varandra då blir gemenskapen därefter.

En av Bertils stora förebilder är predikanten Frank Mangs och hans ständiga förkunnelse om församlingen som en plats där sår läggs till sår.

Mycket få personer postar inlägg i sociala medier där de delar livets svårare sidor - medan de pågår. Däremot är ju den s k bekännelselitteraturen eller vittnesbördsprogrammen i samtliga media omfattande, men med den skillnaden att då är svårigheterna övervunna. Roder är något helt annat.

Hur skiljer sig Roder från en vanlig studiecirkel eller grupp som möts i kyrkan?

– Det är väsenskilt. Helt olika saker. I Roder talar man om sig själv. Samtalet omgärdas av ett regelverk som blir tryggt och säkert. Man kritiserar inte varandra. De egna erfarenheterna är helt avgörande, säger Bertil och fortsätter:

– När jag sätter ord på mitt liv, som här i en sluten grupp får jag styrkan att känna igen mig i andra. Du får inte heller ge råd eller komma med synpunkter på det andra delar. I kyrkan finns många hjälparmänniskor som här får fokusera på att lyssna. Och dela själv. Allt stannar i rummet, så är överenskommelsen. När alla talat klart är det ett starkt rum.

Varje Roderkväll tar tre timmar i anspråk och följer ett fast program:

Måltidsgemenskap över en tallrik soppa

• Avslappningsövning

• Kort föredragning av kvällens tema

• Egen reflektion i tystnad med stöd av ett reflektionshäfte

• Samtal i mindre grupper med samtalsledare

• Sammanfattande egen reflektion

• Avslutning med beslut om förändring

• Sinnesrobönen

Under 7 kvällar möts upp till ett 20-tal personer för att grupper om 6-7 personer samtala om sju centrala livsteman; Min riktning i livet, mina hämmande rädslor, min förmåga att försonas med det som varit, min känsla av att inte duga, min djupaste längtan, mina förväntningar på kärlek och gemenskap och mina mål i livet.

Var kommer du in i det här? Vad har du brottats med?

– Jag har verkligen fått träna i att sätta ord på min skam och se mina skamförsvar. Den kurskvällen är också den mest berörande för många. Många gånger är det också starkt att stanna upp och reflektera över sin djupa längtan i livet.

En sak Bertil är noga med och det är att Roder inte är terapi. Är människor i kris eller har akuta problem hänvisar man till personer eller sammanhang som kan möta de behoven.

Varje kväll slutar med sinnesrobönen för att påminna om barmhärtighet mot oss själva.

– Det är lätt att hamna i prestationsfällan och vilja förändra allt möjligt, menar han. Men med sinnesrobönen får jag träna mig på att acceptera det jag inte kan förändra. Och förändra det jag kan.

Görel Byström Janarv
sandaren@sandaren.se