För tio år sedan blev jag utsatt för ett övergrepp av en känd person som heter Julian Assange. När jag berättade för polisen var det viktigt för mig att det inte skulle läcka ut i medierna av rädsla för att skada den organisation vi båda arbetade för, Wikileaks. Men som ni säkert vet så läckte det förstås ut.
Inom loppet av någon timme hade någon ringt Expressen. Jag försökte förklara och uttala mig, jag försökte skydda mig själv och förövaren från att bli anklagade och jagade för allt det vi då anklagades för. Det var inte en brutal överfallsvåldtäkt som det fastställdes som, utan en helt annan typ av sexualbrott. Brist på samtycke. Maktmissbruk. En skev kvinnosyn. Jag hade inga andra motiv än det som hade hänt. Men debatten klarade inte detta.
Jag blev verbalt misshandlad av tusentals. Anklagad för att vara en fruktansvärd människa, en maktspelare, en hora. Och så ful att män ville kräkas på mig. En brottsling som måste straffas. De få som försökte försvara mig blev också utsatta, många tystnade. Och det skedde i princip enbart på nätet. Såklart spillde det över till tidningar, till min telefon och brevlåda, ibland till min trappuppgång. Men arenan var digital. En arena som inte alltid anses vara på riktigt. Bry dig inte om dem, sa man. Blocka dem. Läs inte, ignorera, stäng av, håll dig undan.
Så jag försökte gömma mig och leva mitt liv trots det här – parallellt med det här. Men det går inte att ignorera när människor inte vill anställa dig, när vänner inte har tid att ses eller du märker att det är nåt som trycker personen du träffar i kyrkan. Det som händer på internet är på riktigt.
När det är för farligt att vistas i ditt eget hem blir det tydligt för alla att det har gått för långt, men de subtila, sociala straffen som uppstår av att protestera, som blir konsekvensen av att vara ”en kontroversiell person” är så mycket värre. De tränger in i varje cell av kroppen, i varje vrå av din vardag. Det människor hånar och hatar feminister, muslimer, miljöaktivister, hbtqi-personer, funkisar och fackliga för på på nätet är på riktigt. Det kommer ut ur skärmarna och in i ens högst verkliga liv.
Därför bestämde jag mig för att berätta. Att skriva en bok och ge min version, förklara min person. Jag bestämde mig för att möta hatarnas blick i tv. Som att gå ut på en is utan att ha en aning om den skulle bära. Lägga fram min sanning och dessutom mina misstag, svagheter och inkonsekvenser i ljuset. Ge människor chansen att hata mig – eller försvara mig – för det jag faktiskt är, det som faktiskt hänt.
Det fantastiska var att isen höll. Mitt hem fylldes av blommor, hembudad mat, en flaska bubbel från en mamma på förskolan. Mina inkorgar av hjärtan och tack från andra utsatta för att även deras berättelser får plats. Människor skriver om färger och nyanser i det svartvita. De som investerat i hatet fortsätter förstås. De är minst lika många som vanligt. Men mot kärleken har hatet ingen chans. Aldrig har psalmen Blott i det öppna känts mer relevant.
Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du. Ut i det fria skall du med Herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då. Leva i världen omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet. Mörkret du möter aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR