Är du också bindestrecks-kristen?

Men samtalen handlade inte bara om historien, utan kom också att kretsa kring ­dagens ekumeniska landskap.

Det sägs ofta att ekumeniken har kört fast; att det råder en ”ekumenisk vinter”. Det religiösa landskapet speglar på så sätt politiken, där decennier av global samverkan har ersatts av låsningar och en ”America first”-retorik i många länder. Allt fler betonar den egna identiteten och särarten, och ställer den i kontrast till andra. Vi lever i de homogena identiteternas identitet.

Ingen homogen identitet

I alla fall på ytan. För under den pågår något annat. En av deltagarna i samtalen på Sigtuna illustrerade det när han beskrev sin bakgrund: Uppvuxen i pingströrelsen, engagerad i Frälsningsarmén under tonåren, konfirmerad i Svenska kyrkan och i dag pastor i Equmeniakyrkan. Det är ingen homogen identitet, snarare en hybrid.

Jag tror att många – kanske de flesta? – kan känna igen sig i berättelsen. Själv gör jag det absolut: Jag är uppvuxen i pingströrelsen, har inspirerats av katolsk teologi och har de senaste tjugo åren firat gudstjänst i Svenska kyrkan, där jag också låtit döpa mina barn. Dessutom har jag under­visat Equmeniakyrkans pastorskandidater i femton år. Vad gör detta mig till?

Enligt vissa pingstvänner är jag absolut inte någon sann pingstvän, medan en del svenskkyrkliga teologer betonat att jag verkligen inte hör till deras kyrka – trots att jag numera faktiskt sitter i det lokala församlingsrådet! Men själv känner jag mig som både pingstvän och svenskkyrklig.

Bindestrecksidentiteter

Är detta möjligt? Uppenbarligen, för det sker ju. Men vi behöver ett språk för vad det är som pågår. I diskussioner om mångkultur talar man ibland om ”bindestrecksidentiteter”. Det är när två nationella identiteter kombineras till något tredje, som när en person beskriver sig som svensk-turkisk eller svensk-amerikan. Kan man tänka på samma sätt när det gäller religion? Går det att vara pingst-svenskkyrklig?

Nej, inte om man förstår religion som dogmer i första hand, för då kolliderar teologierna. Det är inte heller förvånande att en del kyrkliga ledare ogillar bindestrecken, eftersom de vill ha entydighet och ordning i leden. För dem upplevs den rörlighet som pågår mellan kyrkor – och ibland också mellan religioner – som ett hot. De föredrar att kyrkans gränser är tydliga, liksom medlemmarnas identitet.

Verkligheten är hybrid

Men likväl rör folk på sig. Människor flyttar mellan städer och byter kyrka, de gifter sig över samfundsgränser eller har barn i andra församlingar
än de själva tillhör. Rörelserna pågår ständigt. Homogeniteten finns bara i retoriken. Verklig­heten är hybrid.

En del avfärdar detta som konsumism eller en postmodern relativism, men även om rörligheten har ökat i vår tid så är den inte ny. Historiskt har den alltid pågått: under antiken gick en del till synagogan på lördagen och till kyrkan på söndag. Kristna och muslimer har länge besökt varandras heliga platser. Urgamla nordiska sedvänjor har levt kvar långt efter kristnandet.

En bindestrecksidentitet är ingenting man väljer. Identiteter är över huvud taget sällan valda, utan oftare frukten av ens erfarenheter. Därför är det befriande när man finner ord för dem. För orden hjälper en att förstå vad man varit med om, och vad det har gjort med en.

Joel Halldorf
teolog och kulturskribent