Jag hade "frätt" – eller hur vi står för våra fel

Politikern ­Allan Ågren (spelad av Sven Melander) intervjuas av programledaren (spelad av Lasse Åberg), i Språkrutan i tv-programmet Zvampen 1986. ­Allan, som ska tränas i att säga ”jag hade fel”, försöker flera gånger, men lyckas aldrig säga ”jag hade fel”. Det närmaste han kom var ”jag hade fäl” eller ”jag hade frätt”. Det är lätt att skratta igenkännande när vi tänker på våra politiker och folkvalda. Det är helt enkelt ovanligt att höra en politiker säga, ”jag hade fel”. Nu är mitt exempel snart 40 år gammalt, men visst är det aktuellt också i dag.

Erkänna sina misstag

När jag tagit upp ämnet med vänner och kollegor säger de gemensamt att detta är lika aktuellt i dag och något som kanske kännetecknar det politiska debattklimatet. Det sitter långt inne att ge andra partier rätt i sakfrågor och erkänna att ens egna förslag senare visade sig vara fel. Nu hade krönikan kunnat sluta här och vi kunnat slå oss för bröstet och tänka, skönt att det inte gäller mig. Men det är natur­ligtvis något vi alla har mött genom livet. Hur svårt ska det vara att erkänna uppenbara fel? Varför är det så farligt att erkänna sina misstag?

Själv, har jag högt förtroende för männi­skor som inte sätter sin prestige i att ha rätt. Borde det inte ligga i oss människor att nå fram till sanningen om oss själva, vår värld och det vi ser omkring oss. Vi har säkert alla varit där att man argumenterar om olika minnen och ingen part verkar ge sig. Det är så befriande då att den ena personen säger, ”jag kanske mindes fel”. Inte sällan hänger det också ihop med det andra svåra ordet, förlåt.

Vi minns inte alla detaljer

Anders Hansen säger i ett av sina tv-program om hjärnan att vi inte minns alla detaljer. I ett av programmen så träffade han en vän och de skulle minnas tillbaka var de satt någonstans på ett kafé under tiden de såg de hemska bilderna av när World Trade Center-tornen rasade. De var både fullständigt övertygade om var de satt tillsammans, men på helt olika ställen. Slut­satsen blev att hjärnan inte kan minnas så specifika detaljer. Med den vetskapen borde vi vara mer ödmjuka.

På en tidigare arbetsplats, under en medarbetarträff, tog en kollega upp att vi alla skulle träna på att säga, ”jag hade fel”. Övningen gick sen ut på att berätta om något beslut vi trott på som senare visat sig inte vara så bra och berätta vad vi lärde oss av det. Det var intressant att se hur ovana vi var att dela detta med varandra men härligt att uppleva hur befriande den ”förlåtande” kulturen upplevdes.

Utvecklas i en positiv kultur

Det måste vara tillåtet att få göra fel, annars vågar man inte prova nya sätt att göra saker på. Då kan vi prova nya saker, utvärderar, behålla det goda och förändra det som inte blev så bra. Då tror jag att vi utvecklas i en positiv kultur.

Paulus redogör för det gamla och det nya livet i Efesierbrevets fjärde kapitel. Han ger bilden av en kropp som tar skada vid bristen att inte erkänna fel, men läker och fogas samman i det ödmjuka förhållningssättet. I vers 25 läser vi, lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar.

Mer ödmjuk attityd

Med andra ord så kan vi hjälpas åt med att införa en mer ödmjuk attityd i vår kommunikation. Erkänn när du har fel och ge andra rätt, när de har rätt. Var inte rädd för att ge andra beröm i sakfrågor. Uppmuntra människor som erkänner sina misstag. Då är jag övertygad om att vi får uppleva stor respekt från människor vi möter i vardagen.

Johan Winbo
pastor i Västerås