Kyrkans misslyckande är internets fel

Det är fortfarande lång tid kvar av pandemin och kyrkan har tagit mer stryk än de flesta andra institutioner. Kyrkans livsnerv och existensberättigande har alltid varit mötet. Mötas kan vi inte längre och inte heller har kyrkan varit bra på att skapa digitala substitut. Men i stället för att skylla det på kyrkan skulle jag vilja påstå att det senare faktiskt mer är internets fel.

Det är tveklöst så att pandemin har skyndat på digitaliseringen i allmänhet. En utveckling som annars skulle ta decennier har gått på månader, både när det gäller videomöten, arbete och undervisning på distans. Det var i den här kontexten man också skulle kunna tänka att kyrkans arbete med digitalisering skulle påskyndas. Vilket det så klart har gjort – på ett sätt. Alla har nu webbkameror och insikt i hur man sänder gudstjänster på nätet. Men vem orkar se på dem?

I Kyrkans tidning pågick för några veckor sedan en debatt kring de digitala sändningarna av gudstjänsten. På ena sidan tyckte man att kyrkan förslappats när den börjat förproducera gudstjänsten i stället för att livesända. På andra sidan menade man att det fanns en övertro på live­sändning och att man mest man fokusera på att skapa innehåll som ”går igenom rutan”: Något som kan leva kvar och kanske upplevas mer än bara en söndag klockan 11. Jag håller med båda. För det är ett problem att kyrkan är så dåliga på att producera innehåll och det blir extra tydligt på internet. Det brukar kompenseras av den goda gemenskapen, och den uppstår eftersom vi alla tar del av gudstjänsten samtidigt – det vill säga live.

Men problemet med internet är ju att ”live” inte riktigt känns som på riktigt.

Den som har följt en gudstjänst live det senaste året vet att det knappast skapar en gemenskap. Visst, det finns undantag. Jag följde en Hillsong-gudstjänst där det öste in peppiga kommentarer och där gudstjänsten hade en tv-vägg med uppkopplade och lovsjungande hemmasittare via zoomlänk för att skapa någon slags deltagarkänsla. Men vem vill se gudstjänstdeltagarnas ansikten?

Vi vill ju bara känna att de är där. Vara i varandras närhet, dela en upplevelse. Den vanligaste upplevelsen av delaktighet vi har nu är att se spridda kommentarer och ett räkneverk som visar hur många som är uppkopplade. Vilka det nu är. Anonyma siffror skapar ingen gemenskap.

Och här saknar internet något. Jag insåg det allra mest när den nya sociala medier-appen clubhouse slog igenom i Sverige i januari. Det är en ljudbaserad app som går ut på att personer ringer upp varandra i appen och sedan bjuder in till samtal inför vänner och följare. I takt med att samtalet pågår och folk droppar in, dyker små profilbilder på alla lyssnare upp och de som lyssnar kan räcka upp handen för att komma med i panelsamtalet. Det kanske har med pandemin och min isolering att göra, men för första gången på väldigt länge kände jag en intim känsla. Både när jag själv pratade och när jag lyssnade på andra. Jag kunde se alla lyssnarnas namn och bild. Allt var live, inget spelades in, allt var exklusivt. Det som skapades i rummet var vårt! Och eftersom det bara var ljudfokuserat skalades allt annat av. Fokus var på budskapet, vad vi tillsammans kunde lära oss och skapa just där och då!

Jag insåg att detta är vad kyrkan är och att jag saknat den platsen. Men kanske ännu mer att kyrkan saknat ett instrument för att förmedla vad kyrkan är och kan erbjuda. Kanske har jag haft en övertro på vad den kan erbjuda, kanske har jag haft för höga förväntningar på vad kyrkan ska kunna skapa.

För det är inte alltid kyrkans fel. Ibland är det bara internet som inte hunnit utvecklats tillräckligt för att återskapa det unika som kyrkan är.