Temperaturskifte på samtalsklimatet

Det säger något om vilken plats religion hade i det offentliga samtalet tills nyligen: Närmare bestämt ingen.

När detta började förändras är svårt att säga. Somliga nämner Göran Skyttes intervjuprogram på 1990-talet, då frågor om tro och andlighet ofta dök upp. Jag minns att fotbollsmålvakten ­Thomas Ravelli fick frågan om han bad, och ­intervjun med Ulf Ekman är såklart klassisk.

Annars handlade kultursamtalen under 1900-talet oftast om barndomstrauman, fadersrelationer, uppväxttrassel och annat som psykoanalysen – kanske seklets främsta religion, ­åtminstone i kulturvärlden? – betonade.

Rörelse mot andliga samtal

Men nu håller det på att förändras. Som ­Robert Tjernberg konstaterade nyligen pågår det en rörelse mot religion och andliga samtal just i kulturvärlden. Det här sker inte minst i de många poddar som produceras. Ett exempel är podden Sökarna med Eric Schüldt, som produceras av föreningen Valv där jag själv är engagerad.

Här förs öppna och djuplodande samtal om andliga frågor, vilket har väckt ett enormt gensvar från lyssnare. Det är också påfallande är hur mycket de som gästar programmet har att berätta. En del av dem har intervjuats hundratals gånger, men ingen har frågat dem om deras förhållande till Gud, ritualer och andliga erfarenheter. När de nu får frågan är det som att öppna en kran som varit hårt åtskruvad allt för länge. Orden forsar fram.

Förändrad syn

Men att det har varit tyst kring dessa ämnen har haft sina orsaker. Ola Söderholm beskrev den förändrade synen på religion i Sverige på ett både träffande och underhållande sätt i sin podd Stormens utveckling.

”Jag är”, började han, ”uppvuxen i det kanske minst religiösa samhället som funnits – och kanske kommer finnas: Ett radhus i Sverige på 1980- och 1990-talet. Att någon var religiös var då samma sak som att han var mentalt efterbliven.”

I dag har den här inställningen ändrats. Det handlar inte om att fler människor har börjat gå i kyrkan, men människor har en större respekt för att andra gör det. Söderholm igen:

”Förr tänkte man: Den här personen är religiös, och det är samma sak som att vara mentalt efterbliven. Numera tänker folk: Den personen är religiös – och det är samma sak som att han förstår poesi. Jag fattar det kanske inte, men jag känner nån slags vördnad för den som gör det.”

Temperaturskifte

Här har det skett ett omslag – ett temperaturskifte som inte lett till fulla kyrkor, men till att samtalsklimatet har förändrats. Journalisten ­Josefin Olevik konstaterade samma sak i Dagens Nyheter för en tid sedan:

”Samtalen om andlighet, och då menar jag inte yoga på Bali, får ta plats på fester och runt sekulärt intellektuella middagsbord som tidigare hållit minst armlängds avstånd.” (24/4–2023)

Nick Cave

Och Nick Cave har han lagt märke samma sak. Numera frågar journalisterna gärna om hans tro – och inte bara de. I en intervju med Krista Tippett i podden On Being beskriver han vad som hänt:

”Om jag satte mig ner vid ett middagsbord för fem år sedan, och berättade att jag hade börjat gå i kyrkan skulle jag ha blivit utskrattad. Men i dag finns det en märklig nyfikenhet kring de här sakerna. Det kan ha med olika saker att göra, men jag tror att pandemin och andra saker har väckt ett nytt slags engagemang hos människor.”

För en tid sedan sände Sveriges Radio det sista avsnittet av Människor och tro, det enda public service-program helt inriktat på att bevaka religion. Det är en sanslöst dålig tajming i en tid då intresset för tro och religion är större än på länge.

Joel Halldorf
teologi och kultursrkibent