Nu är det måndag, och det var i fredags som jag ringde till henne, Islands landsmoder, som var president från 1980 till 1996. Hennes nummer hade jag fått av en isländsk journalistkollega som känner Vigdís väl. ”Men finns det någon chans att få träffa henne, jag är ju på Island bara några dagar till?” undrade jag klentroget, medveten om hur omhuldad och eftersökt hon fortfarande är, 92 år gammal. ”Javisst, ring och fråga bara”, manade kollegan.

Och visst gick det bra. Vigdís svarade själv, föreslog att jag skulle komma hem till henne direkt efter helgen. ”Klockan 14 på måndag, blir det bra?”

Innehållsrikt liv

Så nu är jag här, och vi sitter i ett vardagsrum som vittnar om ett innehållsrikt liv. Vackra tavlor på väggarna, märkliga saker i varje hörn, kan vara gåvor hon fått under presidenttiden. Och böcker förstås, vi är ju i det land som har flest författare per capita. Ett piano med en svensk visbok ­uppslagen. Medaljer i ett schatull – och visst är det ett svärd som står nonchalant lutat mot soffan? Fast det ser jag först när jag går igenom bilderna ­efteråt …

– Ja, vad har jag gjort? Allt möjligt, svarar Vigdís lite svävande.

Det var en dum inledningsfråga jag ställde, tänker jag.

Historiskt ögonblick 1980

Men vi tar det från början. Det vill säga från det historiska ögonblick 1980, när Vigdís blev första kvinnan i världen att utses till stats­överhuvud i ett demokratiskt val. Enligt berättelsen var det dessutom först efter övertalning som hon ställde upp. Skulle en teaterchef utan partianknytning ha någon chans mot de tre manliga konkurrenterna?

Inget språk har precis samma tankegångar som ett annat. Därför är varje språk viktigt, och genom språket kan man lära sig mycket om det land där det talas.

Jodå, om än med knapp marginal, visade det sig. 1,5 procent före närmaste konkurrent. Men hon vann landsmännens förtroende. I nästa val, 1984, var det ingen som fann det mödan värt att ställa upp mot henne. Tredje gången, 1988, fanns en medtävlare, men Vigdís fick 94,6 procent av rösterna. Fjärde gången, 1992, var hon återigen ensam i startfältet.

Sen tyckte Vigdís att det var lagom att dra sig tillbaka 1996, 66 år gammal. Och så är vi då tillbaka vid utgångsfrågan. Vad hände sedan?

Globalt nätverk för kvinnliga ledare

En sak har jag koll på. Direkt efter sin presidenttid tog Vigdís initiativ till bildandet av ett globalt nätverk för kvinnliga ledare, Council of Women World Leaders, tillsammans med Irlands president Mary Robinson och Laura Liswood, som blev nätverkets generalsekreterare.

– Det var ett naturligt sätt att följa upp min presidenttid, menar Vigdís, som nu kan glädja sig åt att nätverket har ett 80-tal medlemmar i form av nuvarande eller före detta presidenter och premiärministrar, med Islands statsminister Katrín Jakobsdóttir som ordförande.

Toppmöte i Reykjavik

Jag har faktiskt intervjuat Vigdís en gång tidigare, under en reportageresa på Island 1988. Då var hon etablerad på den världspolitiska scenen, inte bara som kvinnlig presidentpionjär, utan även som värd för mötet mellan supermaktsledarna Ronald Reagan och Michail Gorbatjov 1986. Toppmötet i Reykjavik som blev ett viktigt steg på vägen mot kalla krigets avskaffande.

Men jag märkte redan vid den intervjun att det inte var främst för att få träda in i storpolitikens finrum som hon fann glädje i presidentskapet. Det hon talade om med störst värme 1988 var kulturen, och språkets betydelse för identiteten.

”Teatern speglar sin omvärld, och den som arbetar där får en djup förståelse för vad livet handlar om”, sa hon då.

I dag, samma tankegångar:

– Islänningar har alltid levt med teater. Sagorna är teater, de berättades av naturliga skådespelare. Tänk dig vintern, när folk satt och arbetade i mörkret och någon berättade en dramatisk saga.

Om språket sa hon 1988: ”Språkvård är nästan lika spännande som politik, och Island är det enda europeiska land där det talas ett klassiskt språk. Det är som om man fortfarande hade ­talat latin i Italien”.

Själen bärs av språket

I dag talar hon om hur själen bärs av språket. Om språket som folkets kollektiva minne, hur mycket man går miste om när språket försvinner.

– Språket är nyckeln till kunskap, och till kunskapsförmedling mellan generationer. Man har berättat för mig att viktig kunskap om naturen har gått förlorad för folk i Sydamerika när deras språk utarmats och förlorats.

– För mig är det viktigt också att språket är genomskinligt, att ordets innebörd framgår av ordet självt. Det är ledsamt att höra engelska låneord som ”moment” när vi har så vackra egna ord, som augnablik och andartak.

Blir känslan för språket viktigare för er som har ett språk som inte så många talar? undrar jag. Och Vigdís tackar mig först för att jag inte säger att isländska är ett litet språk.

– Det finns inga små språk. Alla språk kan bära stora tankar. Samtidigt skiljer de sig åt, inget språk har precis samma tankegångar som ett annat. Därför är varje språk viktigt, och genom språket kan man lära sig mycket om det land där det talas.

Kurser i isländska

Vigdís’ engagemang för språken har också manifesterats rent fysiskt och institutionellt. Sedan 2001 finns ett institut inom Reykjaviks universitet som uppkallats efter henne, med uppdraget att bedriva både undervisning i främmande språk och att forska kring språk och kultur. Lämpligt nog har denna Vigdísarstofnun – miðstöð tungumála og menningar sin 3 000 kvadratmeter stora hemvist på bekvämt gångavstånd från Vigdís’ egen tröskel, ett par hundra meter bort längs Su∂urgata. Och förresten så har de även kurser i isländska som man kan delta i via internet.

Institutet stöds av Unesco som även, sedan 1998, har Vigdís i sin krets av ”goodwill-ambassadörer”. Hennes profil är att verka för språken och den språkliga mångfalden.

– Dåvarande generaldirektören, Federico Mayor Zaragoza, sa till mig att man noterat hur jag alltid byggde mina budskap på mitt språkliga arv. Och det är sant. Om du behöver material till ett tal kan du alltid gå till Hávamál, Völuspá eller Eddan. I Eddan finns underlag för allt du kan vilja ta upp i ett tal.

Stort miljöengagemang

Intervjutimmen går mot sitt slut, och nu blev det så att vi knappt talat om Vigdís’ miljöengagemang, som också är betydande. Men hon nämner med stolthet att hon redan från början av sin presidenttid uppmuntrade till trädplantering.

– När jag reste runt i landet fick jag gåvor av olika slag, och jag funderade på vad jag kunde ge tillbaka. Jag bestämde mig för att plantera tre träd på varje ställe jag besökte. Ett för pojkarna, ett för flickorna och ett för de ofödda. Nu har ju trädplantering blivit ännu mer angeläget, med klimatförändringarna.

Och många är det som fortsatt i Vigdís anda på senare år. Ön har definitivt blivit grönare sedan jag var här första gången. Träden är fler, och de växer på höjden. Nyligen passerade rekordträdet 30-metersnivån. En sitka-gran i Kirkjubæjarklaustur på sydöstra Island som lär ha planterats 1949. Samma år som Vigdís tog studenten, flyttade till Frankrike och blev frankofil. Men det är en annan berättelse.