Sandstranden är ett stenkast bort och på gatan utanför går en och annan solbadare förbi på väg mot Medelhavets azurblå vatten.

Här, i den loja idyllen Byblos norr om Beirut, finns bakom en mur ett enkelt tvåvåningshus i sten som man i förstone inte lägger märke till. Men det är museet Aram Bezikian som skildrar ett av svarta kapitlen i mänsklighetens historia.

Folkmordet på kristna inleddes i det Ottomanska riket 1915 och fortsatte i varierande intensitet under flera år. Det var inte bara armenier som drabbades utan många kristna minoriteter, som greker, syrianer och assyrier, förföljdes av turkisk militär och av myndigheter.

Det armeniska folkets öde

Museet fokuserar på det armeniska folkets öde. Övergreppen skedde inte här i Libanon men man har samlat spåren av dem i museet. Fotografier och berättelser visar hur kristna män greps och avrättades summariskt, hur kvinnor och barn tvingades ut på långa dödsmarscher och hur svält och umbäranden tog hundratusentals människors liv. Bilderna visar de överlevande, vars blickar är tomma, och de döda, vars kroppar reducerats till skinn och ben.

I museet hänger en sprucken kyrkklocka som saknar kläpp från taket. Det är en symbol för tystnaden som omgärdade morden. Världen hörde inte offrens rop.

Svenska missionärer

Men några lyssnade ändå, bland dem svenska missionärer som Alma Johansson som blivit omskrivna i efterhand. Även danska missionärer fanns på plats i det som i dag är Turkiet. En av dem var Maria P Jacobsen som reste ut som missionär för organisationen Kvinnliga missionsarbetare som 24-åring för att arbeta bland armenier. Under folkmordet skrev hon dagbok och fotograferade, en dokumentation som varit viktig för att förstå folkmordet.

Som missionär arbetade hon dag och natt för att rädda så många som möjligt. Under en period var hon ansvarig för ett sjukhus där 4 500 barn fick mat. Hon tvingades fatta beslut om vilka barn som skulle prioriteras eftersom resurserna var knappa. Vid ett tillfälle avvisade hon en pojke då hon inte tyckte att han såg lika svulten ut som de andra barnen. Dagen efter var han död.

 ”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna le igen efteråt”, skrev hon i dagboken.

Danska missionärer

Genom folkmordet blev mängder av barn föräldralösa. Många armenier flydde till det som i dag är Libanon och de danska missionärerna följde dem. Ett barnhem öppnades först i södra Libanon för att sedan flytta till detta hus.

– Det här är en historiskt viktig plats, inte bara för armenier utan för hela Libanon, säger Krikor Alozian, som är direktor på museet.

Maria P Jacobsen ledde arbetet på barnhemmet och kallades ”mayrik” som betyder mamma på armeniska.

– Hon gav barnhemmet namnet fågelboet, för att det skulle vara en trygg plats för barnen att växa upp på. Men de skulle också lära sig att flyga, de skulle tränas för ett liv efteråt, säger han.

Folkmordet gjorde att det en gång livskraftiga armeniska folket befann sig i en djup kris. Skulle det armeniska arvet utplånas? Att ge de föräldralösa barnen en framtid och en armenisk identitet fick därför en central betydelse.

– Barnhemmen sågs som en symbol för återuppståndelse. De gav den fysiska möjligheten att återvända till livet och att leva ­vidare.

Många av de barn som kom till barnhemmen var svårt traumatiserade. De saknade inte bara sina föräldrar, de hade kanske förlorat hela sin släkt och befann sig nu i ett främmande land. Enligt Krikor Alozian var Maria P Jacobsen mycket skicklig i att möta barn med svåra erfarenheter.

– Hon hade lång erfarenhet och utbildning, säger han.

Kärlek och omsorg

Hon insåg att barnen inte bara behövde mat och kläder utan minst lika viktigt var kärlek och omsorg.

– Jacobsen visste hur hon skulle skapa ett hem för de föräldra­lösa, de blev som en familj. De fick inte bara skolutbildning utan fick också lära sig att hantera ­relationer och förstå hur en ­familj fungerar, säger han.

Barnhemmet fanns kvar även efter det att barnen från folkmordet vuxit upp, men stängde 1970. Trots att det gått så lång tid kommer det fortfarande forna barnhemsbarn på besök.

– De är alltid väldigt positiva till barnhemmet och tacksamma till de danska missionärerna som betydde mycket för dem, ­säger han.

Huset förvandlades till museum 2015, hundra år efter det att folkmordet inleddes. Maria P Jacobsens grav finns alldeles vid ingången till barnhemmet, det var här hon önskade att få sin sista vila, där hon tillsammans med andra missionärer vårdat tusentals barn.

– Om det inte varit för barnhemmen hade de dött, säger ­Krikor Alozian.