102 år har hon hunnit bli, men än tar hon sig, trots intensiv ryggvärk, ner för de sex halvtrapporna för att öppna porten till trapphuset.

Porttelefonen är nog sönder, gissar hon, när vi slår oss ner vid kaffebordet i lägenheten hon bott i sedan huset i Kärrtorp var nybyggt. I 72 år, noga räknat.

– Ja, det är inte klokt vad tiden går, säger hon och serverar ­kaffe medan hon berättar att maken Stig dog redan 1986.

– Jag kan inte förstå att det är så länge sen. Jag saknar honom så.

Problem med ryggen

Ryggen gör sig påmind igen och Martha meddelar att det här är ingen bra dag, hon är sur och tråkig. Inte mycket att intervjua.

Men humorn och livsglädjen ligger ändå på lut. Och mot slutet av vårt besök meddelar Martha att nej, hon är egentligen ­alltid på gott humör.

– Ibland kan jag sitta här och skratta i min ensamhet. Säga till mig själv att det är ju ingen idé att sitta och sura.

För när man är 102 blir det lite ensligt. Vänner och grannar är döda, och släktingarna finns ­nästan alla i Norge.

– Men mina brorsbarn, Knut Olaf Frikstad, som är baptistpastor i Nordnorge, och hans syster Anne-Gunn, ringer ofta, och snart kommer de och hälsar på mig igen.

Förtida Meeto-upplevelse

Att Martha ensam i familjen hamnade i Sverige kanske kan betecknas som en förtida Metoo-upplevelse. Så stark och avgörande att hon berättar den två gånger.

– Det var ju krig då. Det fanns soldater överallt i Norge under ockupationen, det var så otäckt. Hela kriget var gräsligt. Det fanns väldigt lite mat. Det var slut på det ena och det andra. Men jag minns att vi i alla fall fick havregröt varje morgon.

Men så var det alltså den tyska soldaten. Han som en dag lade en smeksam hand på den unga Martas axel. En hand som hon häftigt skakade av sig.

– Och han blev så arg, så arg, säger Martha med en inlevelse som om det hänt igår,

– De tyska soldaterna blev alltid rasande om man inte lydde dem och nu skrek han achtung, achtung och pekade på mig, visar hon.

– Jag blev så rädd att jag skulle skickas till Tyskland för att sy uniformer som straff. Det var ganska vanligt. Men jag tänkte att det gör jag aldrig, så jag flydde.

Först flydde den unga Martha från Kristiansandsområdet i södra Norge till Oslo, där hennes bror Olaf verkade som evangelist för baptistsamfundet. Han hjälpte henne så småningom vidare till Stockholm och en plats på ett hem som drevs av Kungsholms baptistförsamling i Stockholm.

– Men jag trivdes inte där, ­föreståndarinnan och jag kom inte överens, berättar hon.

Men Marthas fina sångröst bidrog till att hon fick kontakt med en dirigent och en plats med barnpassning hos honom.

I en av hans körer träffade hon så Stig Lundqvist, och de inledde sitt livslånga, lyckliga förhållande.

– Men man kan inte säga att mitt liv varit lyckligt. Jag har lidit mycket, jag har haft så ont i ryggen, säger Martha, som heller aldrig kunnat arbeta utanför hemmet eller få barn på grund av denna ryggskada.

För ryggen är ingen ålderskrämpa, tvärtom.

– Jag råkade ut för en olycka när jag bara var sju, förklarar Martha. Jag fick rida på gårdshästen som blev skrämd av något och jag ramlade av.

Skadan visade sig vara elakartad, med två krossade kotor i korsryggen, något som kunde ha opererats. Om Martha fått gå till läkaren i tid.

– När jag väl kom dit var det för sent. Men det var ju så på den ­tiden. Man gick inte till doktorn i onödan och vi hade inte råd.

Barndomen var knaper. Martha och hennes bror Olaf levde ensamma med sin mor, som var sömmerska och åkte från gård till gård och sydde åt folk. Pappa Knut hade, som så många andra, rest till Amerika för att tjäna pengar. Men den ekonomiska depressionen hann före. Martha fick därför tidigt börja hjälpa sin mor med sömnaden.

– Ja, jag är ju också sömmerska. Hemsömmerska kan man säga, min maskin stod där, säger hon och pekar på ett hörn i köket.

– Jag sydde klänningar åt alla mina väninnor. Jag har alltid varit intresserad av kläder.

Utseendet är det fortfarande noga med, det syns. Martha är snygg i håret, men säger att nej, frissan är inbokad. Kläderna är smakfulla – sommarkjolen och strumpbyxorna på plats.

Och så hade hon musiken. Sången har alltid varit en viktig del av hennes liv, Martha och Stig sjöng och spelade i olika kyrkor i 30 års tid.

– Det var så roligt, säger Martha, med glittrande ögon.

– Stig kunde börja sjunga nästan vad som helst, och jag tog upp andra stämman.

Tryggheten i hemförsamlingen i Triangelkyrkan har också varit viktig och varje vecka får Martha hjälp att ta sig till onsdagsträffarna för äldre och ibland till söndagsgudstjänsterna.

Fast hjälp är inte mycket att prata om och inget hon vill ha.

– Om jag har hemtjänst? Mja, de tittar väl till mig nån gång om dagen, muttrar hon.

– Hon har så hög integritet, vill inte ta emot någon hjälp, suckar vännen Maria Melin, som är med på besöket. Jag är ju arbetsterapeut och försöker få henne att ­acceptera rollator så att vi kan gå ut och gå, men nähä. Såg ni att hon till och med har skor med lite klack?

Själv säger Martha att hon är äventyrlig och frihetsälskande, och så visar hon bilder från den senaste bilutflykten tillsammans med Maria. Den som gick till ­Nynäshamn. Och havet.

Och så ser vi bilderna från hundraårsfesten, för två år sedan. Det var mitt under pan­demin så det blev fest på gården med grannar och vänner.

Och förstås, det åtråvärda brevet från kungen och drottningen, som alla hundraåringar får. Och här handlar det förresten inte om ett brev, utan om två.

– Titta här. Jag fick brev från norske kungen också. Dubbelt upp, säger Martha och ler stolt.