Många minns nog scenen från Jonas Gardells romantrilogi och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. 
Den fiktive Benjamin finns i verkligheten. Hans namn är Erik Engelv. Nu har han skrivit boken ”Jag är inte död” om att vara ett Jehovas Vittne och att komma ut som bög. 
– Det var varm sommardag i början av juli 2009, jag skulle snart fylla 25. 
– I dag känns det surrealistiskt, men det har hänt på riktigt. Jag är glad att jag skrev ner allt direkt efter att det hände. 

Redan i tolv-trettonsåldern började Erik fundera på killar. Steget till att komma ut blev långt. Att leva som homosexuell var en omöjlighet som vittne. Rörelsen, där Erik var en synnerligen aktiv medlem, ser mycket strängt på samkönade relationer. 
Efter att han väl tagit steget (”det är lättare att berätta att man är bög än Jehovas Vittne”) var det han själv som kontaktade Jonas Gardell. Inte med tanke på att bli en karaktär i bok och film, utan för att få kontakt med en troende och homosexuell. Gardell såg en given historia att fläta in i sin aids-berättelse. 

Såg då hans föräldrar sommarkaffet 2009 som en begravning?
– Jag vet inte hur de tänkte. Det skulle jag gärna vilja fråga dem om.
– Kanske ville de bara ha en mysig sista stund. Vi har alltid gillat att fika i min familj. Kanske trodde de att jag skulle ändra mig?
– Men för mig blev det en begravning. De valde Gud före mig. En mörk stund. 
I dag har han ingen kontakt alls med sin familj. Det gäller både hans föräldrar och två syskon.
– Det råder total radiotystnad. 
Litet kontakt hade Erik ändå med sin mamma i samband med att hans mormor gick ur tiden. Då fick han klart för sig att de tagit illa vid sig av skildringen som Gardell gjort (de kände igen sig). Han beskriver sin bok som en balansgång – mellan sin och föräldrarnas integritet. 
– Det är ett kärleksbrev till min mamma. Jag vill ju gärna att vi kan bli en familj igen. Men det ska inte vara kontakt för att de har dåligt samvete. 

Eriks uppväxt var trygg och varm. Också rörelsen ser han trots allt ljust på ur flera synvinklar.  
– Jag har fått mycket med mig som att kunna prata inför folk. Vad jag inte såg där och då var hur människor blev manipulerade. 
Boken släpptes i mitten av mars. Sedan dess har det varit en hel del medial uppmärksamhet.  Reaktionerna har varit många. 
– Det mest överraskande är hur extremt många som hört av sig. Jag väldigt rörd över alla kärleksfulla hälsningar. 
– Det har också kommit kommentarer från andra i Jehovas Vittnen och liknade sekter som tackar för att jag berättar. Att rörelsen själv tycker det är jobbigt fattar jag. Det är inte så kul för dem, men det är ju inget som stör mig. 

Med Jehovas Vittnen lämnade Erik Engelv också sin gudstro.
– Jag tycker om religion, absolut. Min bibelkunskap har jag ju kvar. Men jag har svårt att ta till mig en ny gudsbild när jag väl släppt den gamla. 
Det är inte bara sin familj som Erik har tappat kontakt med, också hans bästa vänner inom Jehovas Vittnen har brutit kontakt. Däremot finns det avhoppare han står nära. 
– Det är tryggt att ha, att kunna tala med någon som känner igen sig. 
Alla avhoppare har heller inte upplevt ett lika dramatiskt avslut som Eriks. Det finns de som fortfarande har kontakt med sin familj. 

På en punkt är Erik Engelv helt bestämd. Statsbidrag. Sådant fick Jehovas Vittnen efter en lång rättslig kamp. Frågan har varit uppe flera gånger i Högsta förvaltningsdomstolen som har givit rörelsen rätt. Till sist, hösten 2019, gav regeringen med sig (både Alliansregeringen och den rödgröna hade tidigare sagt nej med hänvisning till att JV uppmanar sina medlemmar att inte rösta och på grund av rörelsens negativa syn på blodtransfusioner). I år fick man närmare två miljoner. Det var första gången staten bidrog. 
– Statsbidrag är något jag absolut motsätter mig. Jehovas Vittnen står inte för mänskliga rättigheter. 
Någon ny bok? Jo, långt gånga planer finns: 
– Min mamma har grekiska rötter och kommer från en ortodox bakgrund. Jag håller på att skriva om mitt dubbla kulturella arv. 
Sändaren har utan framgång bett Jehovas Vittne om en kommentar till Erik Engelvs bok.