Nakba – maktlöshet och motstånd

Det används för att beteckna förstörelsen av det palestinska samhället 1948/49 och den permanenta förflyttningen av en majoritet av det palestinska folket.

Ordet används också för att beskriva den pågående förföljelsen, förflyttningen och ockupationen av den palestinska befolkningen på Västbanken och i östra Jerusalem samt på Gazaremsan.

Intervjuer med 65 palestinier

Boken Nakba innehåller intervjuer med 65 palestinier som berättar om vad de varit med om, alltifrån 1930-talets Palestina fram till senare tid. Berättelserna kommer från rika och fattiga, från välbärgade kvarter och eländiga flyktingläger, från det ockuperade Västbanken och östra Jerusalem samt Jordanien, Libanon, Israel och Sverige.

Här finns också sakinformation med tidsaxel, befolkningssiffror från skilda årtal. Inte minst intressant är Folke Bernadottes FN-rapport från 27 juni 1948 och FN:s generalförsamlings resolution 194 om rätten för flyende palestinier att återvända till sina hem.

Maktlöshet och motstånd

Finns det en gemensam nämnare för berättelserna skulle det kunna vara maktlöshet och motstånd. Här finns å ena sidan flykten och fördrivningen och å den andra drömmarna som vägrar att dö.

Berättelserna tar sin början i 1930-talets Palestina då den judiska invandringen började ta fart, vilket ledde till att palestinier tvingades iväg. Safia Hassan Shbayta berättar från 1930 att ”vi ägde 20 hektar mark och levde ett bra liv. Min pappa hade sex anställda som jobbade på fälten. Vi odlade gurkor, tomater, vete, majs och en del annat.” Britterna styrde över Palestina. Safia fortsätter ”Britterna försökte bryta ner oss genom att tvångsförflytta våra ledare, ibland arresterade de folk, ibland dödade de några. De ville tvinga ner oss på knä. Många bönder blev fattiga och tvingades sälja sin mark”.

De sionistiska kolonisatörerna ökade allteftersom takten för att nå en topp 1948/49. Men Mohamad Abu Hashem berättar från 1946 ”Det bodde en del judar i min by; vi var vänner med dem. Som barn skiljde vi inte på kristna, muslimer och judar; vi var vänner. Oron började när vi fick höra talas om bombningar av byar i närheten.”

Munther al-Fahum berättar från 1947 ”Vem som helst kunde se vad som var på väg att ske. Många insåg att konflikten skulle komma att leda till flyktingströmmar. Sionisterna var tydliga med sina mål. Det fanns ingen plats i Palestina för både araber och judar. Araber måste bli vräkta från Palestina för att skapa plats för de europeiska judarna. Det låg i luften.”

Tömde flera arabiska städer

Den israeliska militären tömde flera arabiska städer på större delen av den arabiska befolkningen. Likaså hälften av Palestinas byar. Nyanlända judar flyttade in både i städernas övergivna lägenheter och byarnas hus, såvida de senare inte jämnats med marken. Samtidigt byggdes nya bosättningar för att kunna ta emot invandrande judar.

I dag är Västbanken och östra Jerusalem ockuperade. Det betyder att alla aspekter av människors liv kontrolleras fysiskt såväl som psykiskt; militärt såväl som ekonomiskt och juridiskt. Våldet är påtagligt.

Etnisk rensning

Det förekom även protester från en del judar mot sionisternas etniska rensning, som ibland var förfärligt brutal med ett kallblodigt dödande av palestinier. Det palestinska motståndet fanns givetvis där också.

Jag har läst boken Nakba samtidigt som det ohyggliga dödandet mellan Hamas och Israel har pågått. När detta skrivs (den 21 oktober) syns inget slut på kriget. Det är en katastrof som pågår inför våra ögon.

Det är omöjligt att ursäkta Hamas fruktansvärda terrordåd med den israeliska statens agerande mot palestinier under många årtionden. Israels diskriminering och förtryck av palestinier är förkastligt, inte minst med instängning och bombande i ett extremt tät­befolkat område som Gaza med död som följd.

Visst kan boken uppfattas som en partsinlaga. Ingen kan emellertid ta ifrån de palestinska berättarna deras upplevelser. Värt att notera är att Hermele är jude.

Givetvis har Israel rätt att försvara sig mot Hamas terrorattack. Men lösningen på konflikten är inte militär. Det måste till försonande krafter på ömse sidor. Var finns initiativen till fred i världssamfundet? ­Dödandet måste upphöra!