Livets efterrätt kallas de, barnbarnen. Och stoltheten och kärleken vet inga gränser för mor- och farföräldrarna som gärna berättar om de små liven. För dem som inte fick barn kan det här skedet bli som en andra våg av sorg.

– Det har inte varit så lätt att komma till ro med hur det blev. När man hör uttrycket om att ”skaffa” barn, då hugger det tag i en, säger Stefan.

– Nog har jag undrat och visst har jag gnällt på Gud, men det har inte gjort mig bitter mot honom på något sätt, säger han och hans fru betonar att det inte har påverkat hennes tro heller.

Stefan och Åsa blev ett par när de var 21 och 19 år, och några år senare gifte de sig och bröllopet var som många andra fullt av sånger och skoj om hur livet skulle bli med hemmet fullt av ungar. Men åren gick utan att Åsa blev gravid.

– Jag har gråtit mycket, det var ju så självklart då för mer än 30 år sedan att få barn, och inte så vanligt att vänta med det. Men det var jobbigare då när alla omkring var gravida än vad det är nu när barnbarnen börjar komma, säger hon.

För cirka tio år sedan, när de var runt 45 år, kom insikten om att de aldrig skulle bli föräldrar.

– Då var det riktigt jobbigt ett tag och vi gick hos en terapeut, både tillsammans och var för sig, berättar Stefan.

De tycker det var viktigt att terapin var på kristen grund med tanke på att det finns en biblisk och andlig dimension och att de är mycket engagerade i församlingslivet.

Anledningen till att söka hjälp var först att livet kändes pressat och stressen började ta överhand.

- Men rätt snabbt kom ju barnlösheten in i bilden, säger Åsa som tycker att de fick god vägledning.

När det var riktigt tungt blev hon uppsökt av en bönekvinna som var på besök i kyrkan och som hade ett budskap med sig.

– Hon sa till mig att jag bär på en stor sorg, men att Gud ska lyfta av den. Och så blev det, berättar hon med tacksamhet.

I övrigt har makarna bemötts med tystnad. Ingen har frågat.

Inte förrän Åsas bror med fru väntade barn.

– Då frågade han mig hur jag tänkte och kände, och det var skönt. Syskonbarnen har blivit som en bonus för oss, säger hon med glädje.

– Ja, de känns lite som barnbarn för oss, det känns verkligen som en gåva. Ibland bor de över hos oss och det är så roligt, fyller Stefan i.

De har också varit barnvakt åt sina vänner en hel del, och tyckt att det är roligt.

– Vi har känt att vi kunnat göra gott för våra kompisar, vi tycker om att ställa upp för andras skull, säger Stefan.

Under alla år har de varit engagerade i kyrkans barnverksamhet, särskilt Åsa.

– Jag har en enorm känsla av att jag vill att alla barn ska få höra om Jesus. Och gentemot barnen har det aldrig varit jobbigt, det är bara jätteroligt. Har det varit några konfrontationer så har det varit med de vuxna. Och då kommer tanken om att ”vad har jag att säga, jag vet ju inte hur det är att vara förälder”.

Barnkör, söndagsskola, sånggrupper, teknik, styrelseuppdrag…Stefan och Åsa har alltid rört sig i församlingens olika verksamheter, låtit det ta stor del av livet och funnit mycket glädje i det.

– Vi är inte så bra på att säga nej heller, säger Stefan med ett snett leende.

– Man kan känna att vi har ju ingen giltig anledning, vi har inte aktiviteter med varken barn eller barnbarn på kvällar och helger, tillägger Åsa.

En annan aspekt är möjligheten att få umgås med sina vänner. När de hade sina barn hemma var det ibland svårt att hitta tid, och nu har de barnbarn i stället. Åsa skrattar åt situationen.

– Vi hade ju trott att vi skulle kunna ta upp de kontakterna mer, men barnbarnen går ofta före.

Åsa och Stefan är tacksamma för att de här bekymren ändå inte knaprat sönder deras relation.

– Det här är en del av livet som inte blev som vi trodde, men vi tycker minst lika mycket om varandra nu. Och det är en gåva, säger Stefan med värme i rösten.

Fotnot: Åsa och Stefan heter egentligen något annat.