Det finns naturligtvis alltid två sidor av samma mynt och medan dessa viktiga underlag för diskussion för frikyrkan kablats ut, har Fredrik Lindés nyss släppta Frikyrkans historia tyvärr inte nått de breda lagren. Än.

Redan nu går den att hyra för kyrkor, privatpersoner eller grupper men med den här filmen är det precis tvärtom mot de två ovan nämnda.

Medan duon på SVT play med rätta skapar en diskussion utifrån och in i frikyrkan, skulle ­Lindés välgjorda dokumentär kunna lyfta en viktig diskussion åt ­andra hållet.

Det kan nämligen vara värt att fundera på varför ett sam­hälle som Sverige med så uppen­bart djupa rötter i frikyrkorna inte förmår att rätt räkna in dem i  sin officiella historie­skrivning.

Kanske är det som Lindé ­antyder, att vinnaren skriver historien, och att det skulle vara särskilt arbetarrörelsen som är den tidiga vinnaren medan tidiga parhästen frikyrkan skuffats åt sidan.

När samhället pekar finger åt en frikyrklighet den anser vara stockkonservativ är det oklokt att glömma hur samhället ­skulle kunna ha sett ut i en parallell värld där väckelserna inte tagit fart.

Det känns på något sätt som att konsekvenserna av frikyrkans tilltag inte riktigt grävts i ordentligt. Var hade Sverige tagit vägen utan de första baptisternas revolutionerande demokratiska ordning med en röst per medlem? Utan frälsningsarméns framhärdande att låta kvinnor få ledande roller i samfundet trots spott och spe från dåtidens allmänhet och press? Utan pingstpastorn Lewi Pethrus kringgående av regler för radiosändningar eller PP Waldenström som gav oss både nya sätt att ta till oss Guds kärlek, liksom en lysande förebild för senare tiders samhällsengagerade kristna.

Filmens bild av frikyrkorna är ljus utan att väja för mörkret. Med sin knappa timme är det oundvikligt att tittaren önskar att flera av passagerna kunde belysas mer, men med tanke på minutbudgeten lyckas den rama in en utmärkt grund för en god start på diskussionen om vad frikyrkorna egentligen betytt för Sverige.

Gärna hade man haft med sig filmens goda berättare som Rune W Dahlén, Vibeke Olsson, Runar Eldebo med flera som små samtalsledare på axeln, men ­kanske ska frikyrkorna gemensamt i stället samla deras berättelser i någon form av studiematerial för att inte tappa filmens momentum?

Inte minst borde den skickas ut till landets riksdag inför kommande val.

Det fanns tydligen en gång, sägs det, som Helgeandsholmen oroades varje gång ­frikyrkorna sammanträdde. Det kan vara bra att påminna dem som är där nu om varför - och förklara för dem att dessa ännu inte försvunnit. Inte heller viljan att förändra samhället till det bättre, får vi hoppas.