Det är vår 2020, kylslaget, blåsigt men vackert. Pandemin har under de senaste veckorna förändrat livet. Vi promenerar i skogen, två lektorer, två barn och tre teologistudenter från Myanmar. De unga männen från Myanmar är i Stockholm som utbytesstudenter vid Teologiska högskolan och läser en kurs om teologi, det politiska och viljan att förändra världen. Covid-19 slår till mitt i kursen och plötsligt sitter de isolerade i sina studentlägenheter i Bromma. Det är då vi lärare kommer på att ta med dem och våra döttrar på en vandring i skogen med matsäck från högskolans kafé.

”Brukar ni vandra i naturen så här i Myanmar?” Bar Awng (fingerat namn) svarar med sitt smittande leende:

”Ja, men inte för att det är roligt. Om vi vandrar i Myanmar gör vi det för att ta oss fram.”

Skillnaderna mellan oss är inte större än att vi kan skratta åt dem där vi går sida vid sida, tillsammans i den nya situationen.

En vecka senare har de blivit hemkallade på grund av pandemin och får sitta i karantän i minimala hotellrum utan fungerande ventilation. Kursen fortgår digitalt men i Myanmar fungerar uppkopplingen bara ibland och elen kommer och går. När den svenska majsolen värmer har vi kursavslutning med kaffe framför telefonerna och laggande samtal, sedan går hösten utan att vi har kontakt.

Så kommer militärkuppen och alla likheter i våra livssituationer är bortblåsta. Vi mejlar till Bar Awng utan egentligt hopp om svar. Vi frågar varandra om det kan vara farligt med kontakt via e-post. Vi har hört om nedstängningar av Internet och censur. Men han svarar. Den ständigt leende Bar Awng. Han som blev den amerikanska utbytesstudentens närmaste vän. Hon som fann sin kraft i BLM-rörelsen och den svarta feministiska teologin. Han är den siste som skulle visa ilska, höja sin röst eller ens be någon om en tjänst. Hans svar är ett skrik vi inte var beredda på.

”När vi vaknar planerar vi bara för dagen, för vilka proteser vi ska delta i och hur vi ska förhindra att militären och dess poliser kommer dit. Vi skapar olika hinder som ska fördröja deras ankomst så att vi hinner springa därifrån innan de får tag i oss. När de skjuter och arresterar andra demonstranter kan vi inte göra annat än att se på från våra gömställen, vi som lyckats komma undan. Men de inte bara arresterar demonstranter, de stjäl också och rånar. De är varken soldater eller poliser längre, de är terrorister. Mina vänner och släktingar deltar alla i protesterna på olika sätt. En del har lämnat sina jobb och ägnar sig helt åt civil olydnad. Några demonstrerar på gatorna, andra på nätet. Men några har arresterats.”

Allt vi talat om under kursveckorna, alla drömmar om ett mer demokratiskt samhälle, om ledaren Aung San Suu Kyi som visserligen har begränsad makt och som ifrågasatts men som ändå står för hopp. Våra samtal om rättvishet och jämlikhet mellan buddhister och kristna, män och kvinnor, homosexuella och straighta, om trons och politikens kraft att verka för förändring. Var finns de drömmarna nu, har de mejats ner med protesterna?

Tillsammans läste vi Wendy Browns The Ruins of Neoliberalism, om det kapitalistiska system som suger ut naturen och skapar ojämlikhet mellan raser, kön och länder. Hur några ses som aktörer, producenter, konsumenter medan andra blir produkter, resurser. Vi diskuterade vad en politisk teologi för jorden innebär med hjälp av Catherine Keller och hur vi bäst når det gemensamma goda utifrån Hannah Arendts politiska tänkande. Vi läste om kolonialismen, den obalans som skapats i världen mellan de som har och de som inte har. Vi läste om ekologi och teologi och om hur det som setts som vitt, manligt och “kultur” ansetts stå lite närmare den kristna guden och därför närmare sanning och upplysning än det som är svart, kvinnligt och natur.

Som lärare på högskolan är vi vana att hålla samtalen på en akademiskt intellektuell nivå, men när sambanden gick upp för studenterna från Myanmar under de där vårmånaderna försvann åtskillnaden mellan liv och text: ”Det är såna som vi, länder som Myanmar, som är resurser, varor. Vi i fattiga länder är lite som naturen, som kvinnor, något som rika länder kan utnyttja”, konstaterade en på ett seminarium. De svenska studenterna tystnade. Vi lärare lyssnade. Ingen av oss är förövare, alla är offer för historien, ändå bär vi skuld.

Slow injustice har den orättvisa kallats som går så djupt i våra samhällsstrukturer att ingen längre kan pekas ut som skyldig trots att offer alltjämt skördas, trots att orättvisans påtaglighet kräver att rättvisa skipas. Eduardo Bonilla Silva talar om rasism utan rasister. Det är visserligen en sanning med modifikation. Nog finns rasister som bär rasistiska system, men uttrycket fångar den strukturella rasismen. Vår högskola har utbytesstudenter från Myanmar varje år. Nog händer det att vänskapsband knyts men det vanliga är att studentgruppen från Myanmar sitter vid ett eget bord i restaurangen. Rasismen sker på otaliga nivåer samtidigt. Kläder, hudfärg, gester, humor, allt sammantaget skickar signaler om vem som är värd artig respekt och vem som kvalar in som jämbördig, som förtrogen i samtal som aldrig tar på slut på puben efter tentan. Studenterna från Myanmar hamnar nästan alltid i den första kategorin, offer för en rasism utan rasister, språkförbistring, kulturella trösklar, offer för en slow injustice, en långsamt verkande orättvisa, generation efter generation.

Under våren 2020 fick vi i klassrummet tillsammans syn på den nedärvda orättvisan. Vem som lär vem är inte längre tydligt när vi hör studenterna vittna om hur världens obalans påverkar deras liv. Genom litteraturen ser vi avstånden och ojämlikheten mellan oss beskrivas i akademisk prosa och då tystnar vi som annars talar. Tillsammans får vi syn på ett avstånd som skulle komma att knyta oss samman.

Vi frågar om han är rädd, om han kan sova på nätterna:

”Vi lider alla psykologiskt, mentalt, känslomässigt och fysiskt. Militärjuntan har lång erfarenhet av tortyr, av att döda, ljuga och förtrycka människor. Just i dag (den 13 mars) dödades 94 personer i protesterna och dödstalen bara ökar. Nästan 200 har dött under den senaste månaden och nära 2 000 har arresterats. Hela landet är drabbat, så nej, vi kan inte sova. Varje gata har skapat sin egen vaktstyrka för att skydda sitt eget kvarter och för att varna varandra. Vi måste passa på att ta del av och att dela information innan internet stängs ner på kvällen. Då måste vi berätta för varandra och planera protesterna för nästa dag. Våra mobiltelefoner är inte säkra längre, de avlyssnas så vi måste vara försiktiga i vår kommunikation. Men kommunikationen oss emellan fungerar ändå. Det finns egentligen ingen organisation som leder folkets protester men hela landet gör det ändå tillsammans. Alla deltar frivilligt i protesterna, även jag, och samarbetet oss emellan är förvånansvärt harmoniskt. Redan under den första veckan gick vi samman som en enda röst i en stor protest. Men då började de skjuta och dödade protestanter utan förvarning och utan urskiljning.”

Så avslutar Bar Awng sitt mejl. Bar Awng som blev pappa för första gången strax efter att han kommit hem från Stockholm. Bar Awng som aldrig skulle be om hjälp om han hade minsta möjlighet att klara sig ändå. När vi som skingrar coronatristessen med friska skogspromenader hör om förtryck och rasism från de som själva upplever dem tystnar vi lätt. Kanske är det en känsla av skuld eller skam, eller möjligen maktlöshet. Men när vi hör Bar Awngs röst genom hans skrivna ord går det inte längre. Det enda rätta är att tala, att agera, att ge dem hopp om att de hörs och att något görs.

Tänker du på framtiden? Undrar vi. Går det att tänka framåt?

”Vi kommer att vinna, vi måste vinna. Det är vår tro och vår övertygelse även om vi vet att det kommer att kosta liv och blod. När vi segrar kommer vi äntligen att kunna skapa demokrati i Burma. Militärjuntans konstitution från 2008 kommer att överges. Systemet kommer att förändras, vi kommer att närma oss en riktigt demokrati.

Men om vi förlorar blir vi militärjuntans slavar för evigt. Då har vi inte längre något att hoppas på, ingen ljusnande framtid för nästa generation. Detta är slutstriden för den burmesiska diktaturen. Så snälla, be för oss och gör vad ni kan för att hjälpa oss.” 

Petra Carlsson, Joseph Sverker, ”Bar Awng”