Istället har det systematiska våldet triumferat när man knuffat ner homosexuella från höghustak, tvingat kvinnor att bli sexslavar, bränt motståndare i burar, filmat halshuggningar och till och med korsfäst barn. På dörrarna till kristna och yazidiska hem har man målat särskilda tecken som en sista hälsning från döden och bara i Irak har man lyckats driva ut över 700 000 kristna ur landet.

Daesh (passande nog från arabiskans ord för att trampa sönder eller förgöra) grundades ur resterna av irakiska al-Quaida, Organisationen för monoteism och Jihad, Mujaheddins konsultativa råd och ett antal irakiska stammar. Tillsammans utropade de ett världsomfattande kalifat med påstådd auktoritet över alla världens muslimer. I linje med detta har man också avrättat shiamuslimer och tvingat sunnimuslimer till sin egna förvridna tolkning av Koranen. Låt oss därför komma ihåg att Daesh bödlar är lika representativa för världens muslimer som Ku Klux Klan är för den världsvida kristendomen.

Skräckväldet har saknat såväl moraliska som geografiska gränser och kan bara liknas vid en filial till självaste helvetet. Det är till detta barbari som ett antal ungdomar från svenska förorter lånat sin kropp och tanke. Nu, när kalifatet äntligen faller vädjar flera av dem om att få återvända till Sverige, och börja om. Här uppstår frågan: Är förlåtelse möjligt?

Låt oss först vara tydliga med att den ofattbara grymhet som de gjort sig skyldiga till, aktivt eller passivt, aldrig någonsin kan ursäktas av varken utanförskap, diskriminering eller fattigdom. Det finns ett otal exempel på människor som haft en fruktansvärd barndom utan att för den skull gå i drängtjänst för ondskan själv. För det andra är det teologiska begreppet förlåtelse tätt sammankopplat med insikt om, och ånger över den egna skulden. ”Detta är min skuld, min egen stora skuld”. Först när man närmar sig Gud i djup ånger över de sår man åsamkat kan man närma sig försoningen. Först när man tar ansvar för den egna handlingen och tar konsekvenserna kan man närma sig förlåtelsen. Först när man försöker gottgöra den skada eller spricka som uppstått genom sann botgöring, kan man nå frid.

Men det är inte dessa avgörande steg vi hör från så kallade IS-svenskar, daesh-anhängare och hemvändare. Istället är det bortförklaringar om att man inte vetat, inte sett och inte deltagit. Istället har man kört ambulans, lagat mat och studerat Koranen. Men vilken arbetsuppgift man än haft i skräckväldet har man sökt sig till och levt i en miljö av sexuella övergrepp, terror, död och massgravar. Att dessa ofattbara handlingar, som filmats i propagandasyfte och spridits till en hel värld skulle vara okända för dem som var på plats är helt enkelt inte trovärdigt.

Andra gör försiktiga erkännanden men menar att de ångrat sig och därför borde få börja om utan straff och sudda ut minnet av det som varit. Det är naturligtvis också helt orimligt. Var och en som i någon form verkat för Daesh skall gripas, lagföras och om de befinns skyldiga straffas enligt lagens strängaste straff. Ibland nämns deras barn som en förmildrande omständighet. Jag säger tvärtom. Deras barn skall med omedelbar verkan omhändertas av de sociala myndigheterna och ges ett nytt hem av trygghet, kärlek och gränser. Just det som inte kan erbjudas i en fundamentalistisk terrorgrupp som bland annat mördat just barn.

Vi har sett det här förut. Efter andra världskriget och Förintelsen genomfördes Nürnbergrättegångarna. På de anklagades bänk satt läkare, vakter och administratörer som genomförde utrotningen. Frågorna var många, svaren från de åtalade var mest lögner. Framför allt var det samma bortförklaringar då som nu. Man hade inte vetat, inte sett och inte deltagit. Istället skötte man sitt jobb och var en kugge i maskineriet. Det dög inte då och det duger inte idag.

Varje människa har ansvar för sina gärningar och för hur de agerar mot sina medmänniskor. När man gjort sig skyldig till sådant som kan vara svårt, ja till och med omöjligt för oss människor att förlåta får man helt enkelt ställa sin förhoppning till Guds nåd. Till dess får man, här på jorden visa sann ånger och viga resten av sitt liv åt att ta sitt straff och göra bot. Det finns inga suddgummin och inga genvägar när man gått i drängtjänst för ondskan.

Philip de Croy