En gång i tiden var Sverige en , ursäkta uttrycket, renodlad lantbrukarkultur.

Men det var längesen och sedan dess har den ersatts av en urbanisering som i nu tycks vara på väg att övergå i digitalisering.

Fotografen Tore Hagman släppte nyss boken ”Vår tid med jorden” om sina möten med de sista av sitt slag - odalmännen och kvinnorna, som han själv benämner dem, som framlevde sina dagar på ett sätt vi bara kan ana idag.

Ändå är det så pass nyss att Tore själv hunnit möta denna sista rest av ”svensk bondestam”.

Man skulle kunna tänka sig att självförsörjningsgraden var total innan detta kulturskifte, och även om det inte är riktigt sant kunde de flesta svenskar antagligen i alla fall konsten att överleva med knappa resurser bra mycket längre än nutidens stadsbor.

Men låt oss inte hemfalla åt nostalgiskt romantiserande. Idag är detta knappast eftersträvansvärt för den stora massan, även om självhushållning till viss del skulle kunna vara en möjlighet.

Däremot bör vi tala om det faktum att antalet lantbruk halverats sen 70-talet och att självförsörjningsgraden är nere på 50 procent. Varannan tugga vi tar har alltså producerats i ett annat land.

Maten har flugits, bilats eller kommit hit med båt. Det är helt i sin ordning att mat, liksom andra produkter importeras. Men vi behöver göra det enklare och mer kostnadseffektivt för svenska lantbrukare att skala upp, och för intresserade att investera i branschen.

Inte minst troende bönder kämpar hårt med konststycket att få en hög, kvalitativ produktion, och samtidigt kunna odla, bedriva djurhållning eller skapa andra mervärden ur naturen på ett djur- och miljövänligt sätt.

Diskussionen kring vad lantbruken ska ägna sig åt för att samtidigt kunna balansera sin verksamhet mot en annalkande klimatkris ska såklart fortsätta.

Men ett av de allra mest miljövänliga ställningstaganden vi kan göra är att stötta det när- och lokalproducerade i ännu större utsträckning. Covid-krisen har tydligt visat på att det måste vara det mest samhällsmässigt hållbara.

De stora hindrena för jordbrukets framtid idag är krångliga regelverk och höga kostnader för att bedriva lantbruk med svensk standard. Att produkter med lägre kvalitet och mindre kontroll än det som produceras i Sverige kan säljas så billigt att det på marknadens villkor verkar mer lockande att välja utländskt. Detta på grund av uppenbart snedvriden konkurrens som alltså missgynnar svenska lantbrukare.

Det bör noggrant gås igenom vilka åtgärder Sverige kan och ska addera för att stötta upp lantbruksnäringen för att säkra en stark och uthållig självförsörjningsgrad i kris, liksom en stark exportmarknad under normala omständigheter.

I det nya läge som kommer uppstå i vakuumet efter Covid-19 bör därför alla kort upp på bordet.

När det gäller lantbruket blir några saker tydliga att börja med.

∙ Mindre, medelstora och även större lantbruksföretag är ofta starkt kopplade till arv, och här bör Sverige se över hur det kan bli billigare och enklare för utomstående att ta över befintliga gårdar där arvingar saknas, eller att starta egna lantbruksverksamheter.

∙ Kommuner måste bli hårdare i att hålla på god åkermark, även när det lockar att för byggnationer som kan ge fler invånare och starkare ekonomi. Kanske krävs här också en tydligare statlig inriktning.

∙Att hålla sig med välfyllt beredskapslager, som Sverige har försummat åtminstone det senaste decenniet är nog bra, men ett ännu bättre beredskapslager är att ha ett välsmort lantbruk. Ett landets skafferi i kristid och inkomstkälla i normaltid.

Den här omställningen måste ske på både individuell och kollektiv nivå.