Några timmar senare hade det världsberömda taket kollapsat, spiran fallit och på Pont de la Tournelle stod chockade Parisare och sjöng Ave Maria.

Vår Frus katedral i Paris är en av Frankrikes mäktiga domkyrkor, uppförd mellan 1163 och 1345. I 856 år har den gotiska skönheten vakat över staden och sett mäktiga människor stiga och falla. Det var under hennes valvbågar som den legendariska Jeanne d’Arc blev saligförklarad, det var här som Jakob V av Skottland gifte sig med Madeleine de Valois och det var här som Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare. Dessutom har katedralen varit hem åt den vänlige Quasimodo i Victor Hugos tidlösa roman som så småningom blev en älskad Disney-film. Och genom tid och rum har de tio klockorna som ringt rekviem för Charles de Gaulle och François Mitterrand även ringt in freden efter två världskrig. Därför är det inte konstigt att branden berört oss.

Känslan av nationell kris förenade i ett slag det folk som under det senaste året splittrats mellan president Macrons mittenliberaler, gatans gula västar och Le Pens nationella front (numera samling). Under några dagar höll de ihop och höll andan. Politiken stod samlad på katedralens sida. Några dygn efter katastrofen var också ekonomin fixad. På bara några dagar hade landets modemiljardärer, sminkfilantroper och kulturmagnater donerat svindlande tio miljarder kronor för att återställa Notre-Dame. För vårt gemensamma kulturarv, för vår skönhetssträvan och historiska förankring är detta lika hoppfullt som viktigt. Nu kan Notre-Dame som överlevt både världskrig, ockupation och kravaller resa sig ur askan och blicka mot framtiden. Det gläder mig så innerligt.

Men mitt i glädjen är det något som skaver. Dels för att det gemensamma, borde kunna garanteras med gemensamma medel istället för med allmosor. Men kanske för att vi är så resoluta när vi skall lagas en byggnad men handfallna när det handlar om att laga våra medmänniskor. I Frankrike lever nio miljoner människor i fattigdom. Det är nästan lika många invånare som Sverige har totalt och av dessa är 30 000 hemlösa barn. För att låna ord från Victor Hugo är detta samhällets olycksbarn (Les Misérables) och det borde vara allas vilja och ansvar att ta dem från gatan. Men för dem finns ingen hashtag i sociala medier och för dem sänder inte TV-kanalerna live. För dem ringer inga kyrkklockor och för dem tävlar man inte om att donera pengar. Här lyser politiska samförståndet och borgfrederna med sin frånvaro och här finns inga konkreta förslag på lösningar. Är det för att man saknar intresse och empati? Eller är det för att det inte ger samma marknadsföringspoäng som en rejäl dusör till Notre-Dame?

Ett annat och mer välmenande svar kan ju vara att det tar längre tid att bygga upp människor än byggnader och att det därmed tar längre tid att se resultatet av sin insats. Människor är sköra och orkar inte se för mycket lidande under för lång tid. Men oavsett förklaring speglar donationerna till Notre-dame ett mediaanpassat samhällsklimat där görandets synlighet blir minst lika viktig, om inte viktigare än själva handlingen. Här kan kyrkan med sitt väsen utgöra en motkultur där vi uppmuntras att ge våra allmosor i det fördolda (Matt 6:4) och rikta vårt sökljus på att lösa problemet istället för att få egen cred och belöning.

Sen är såklart frågan om man måste ställa gamla stenar mot unga människor? Nej, inte alls. Tvärtom menar jag att vi kan och måste göra både och. Uppenbarligen kan politikerna komma samman när det verkligen krävs och uppenbarligen finns pengarna. Då återstår att se om viljan finns att upprätta människovärdet för de hemlösa och att lyfta barnen från gatan. För om vi bara orkar komma samman i Paris, London, Stockholm och Rom kan vi bygga upp flera mänskliga katedraler som likt Notre-Dame, Westminster Abbey, Storkyrkan och Peterskyrkan också får sträcka sig mot himlen.

Närmare, Gud, till dig. Glad påsk!