Även om det är svårt att se så mycket av den på ett ställe som kyrkokonferensen, finns det under ytan olika typer av längtan som spretar. Är väckelsen, missionen, folkbildningen eller det aktiva samhällsengagemangets arv det viktigaste för Equmeniakyrkan?

Eller det demokratiska bidraget med 683(!) ombud på plats, som dessutom beslutar med konsensusmetoder. Att Equmeniakyrkan inte uppmärksammas mer för det när Sveriges största ombudsmöte pågår är minst sagt märkligt.

Nåväl. Att samla tre etablerade samfund med olika tradition och ordningar är ett projekt som kräver tålamod och tid. Det kräver jämkning, respekt och inte så lite vishet.

Antagandet av kyrkohandboken i Equmeniakyrkan är ett gott exempel på när de där ingredienserna kokats samman väldigt väl.

Att arbetsgruppens förslag antogs i konsensus av en nästan oväntat enig stämma, tyder förutom på igenkänning av innehållet också på en god förankring i församlingarna.

En kyrkohandbok i Equmeniakyrkan kommer inte ha samma status som i säg Svenska Kyrkan, men det är en enande kraft i en bred och ibland upplevd splittrad rörelse.

Equmeniakyrkan kan fortsätta vara väckelsens, missionens, folkbildningens och samhällsengagemangets kyrka. Kroppen har många lemmar, men en ordning liksom en Gud. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att lyfta blicken och välsigna den andres inriktning snarare än att fastna i dess tillkortakommanden. Jämför inte det bästa i dig med det sämsta i dem, som artisten Laleh sjunger.

De enskilda församlingarna kan bygga vidare på sin egen särprägel, men också få stöd av ett gemensamt verktyg för att leda gudstjänsterna framåt - och i förlängningen förhoppningsvis församlingsmedlemmen och besökaren till personliga möten med Gud.

Ett mål som alla oavsett tradition lär kunna sluta upp bakom.