När sonen fyllde sex år häromveckan fick han en hel del gåvor. De finns nu på hans rum och är sig lika tills de slits ut, han växer ifrån dem eller att de går sönder i någon omild behandling av honom själv, kompisar, eller mest troligt av lillebror.
En gåva är något du får utan krav på motprestation eller annan förväntan.
När vi i kyrkliga sammanhang menar att någon fått en gåva att säg kunna sjunga, tala medryckande, lyssna bra eller liknande är det därför på ett sätt att låsa in gåvan. Göra den bara till hans eller hennes, begränsa den till något som i fallet med födelsedagspresenterna finns med bara tills de slits ut eller går sönder av omild behandling. Kanske tills gåvobäraren avlider.
Talenten är något annat. Den är aktiv. Den ges i olika utsträckning till olika personer, och kommer med en förväntan att göra något med den. Göra skillnad inte endast hos den till vilken den är given, utan hos mångdubbelt fler. Och till hjälp för andra att finna sin egen relation med Gud, för att upptäcka hur de i sin tur kan använda sina talenter.
I liknelsen om talenterna kommer Jesus själv för att undra vad vi gjorde med den lilla eller stora talenten vi fick. Blev den till välsignelse för andra? Använde vi den för att visa på Guds närvaro i oss?
Talenten har en hel del gemensamt med sitt ”dotterord” talang, på engelska just talent. Men jag tror att liknelsen det är hämtat ifrån rymmer en djupare dimension med förmåga att spränga våra församlingars gamla vinsäckar.
Kan vi få alla att verkligen börja använda den talenten de har, må den vara den allra minsta, kommer den att föröka sig. Talentbäraren kommer inte bara utveckla och upptäcka sina. Han kommer också upptäcka och utveckla nya talenter. Han får se de ge liv till andras talenter. Inte minst kommer de bidra till att göra Jesus känd i världen. Men då krävs att vi inte bara grävde ned vår talent med argumentet att alla andra hade så många gåvor, men inte jag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR