Det fanns en gång ett folkparti som folk brukade rösta på. I valet 1952 hade partiledaren, professorn och nobelpristagaren Bertil Ohlin formulerat socialliberalismen, där en fri marknad förenades med socialt ansvarstagande. På den agendan lockade partiet nära 25% av rösterna och blev jämte socialdemokratin den viktigaste kraften i riksdagen för lång tid. Utifrån sin position i det politiska mittfältet kunde man driva en egen linje med integritet och samtidigt hitta kompromisser med såväl högern som vänstern.

Med tiden hamnade dock det stora mittenpartiet i skuggan av först Bondeförbundet (nuvarande centern) och sedan Högerpartiet (dagens moderater). Det märkliga är att det är där, i dessa båda partiers skuggor som det nu förkrympta partiet dröjer sig kvar. För genom åren bytte partiet först bort sin tydliga ideologi mot twitter-liknande utspel med enkla svar på komplexa frågor. Sen valde man bort sin mittenposition för dem som varken gillade högerns dyrkande av marknaden eller vänsterns besatthet av staten mot en roll som utbildningspolitiskt sakkunniga i en högerallians. Resultatet blev inte bara ett minimalt väljarstöd utan också ett allmänt ointresse för partiet. För vad skall man egentligen med Liberalerna till? Just därför kan den månad av partiledarstrid som nu pågår vara precis det reningsbad som både Liberalerna och svensk politik behöver.

Men då gäller det att man börjar i rätt ända. Sist Liberalerna ville hitta sin roll slutade det med interna arbetsgrupper och en ekivok logotyp. Den här gången måste man söka sig till rötterna och hitta sitt existensberättigande. Varför finns partiet, vem vill partiet vara röst åt och med vilka andra kan man tänka sig att förändra samhället? När man gjort det kan man välja den ledare som bäst personifierar just den politiken. Gör man tvärtom blir det återigen en fråga om ren kosmetik. Så här kommer några tips på vägen:

1. Förtydliga distinktionen mellan de negativa och positiva friheter som kan spåras ända tillbaka till Immanuel Kant. Begreppet negativ frihet, kan i korthet ses som en avsaknad av tvång och förbud medan positiv frihet istället är möjligheten att genomföra något önskvärt oavsett sina egna materiella begränsningar. Välj vilken typ av liberalism ni vill fylla ert partinamn med. Ge er röst åt de som saknar intresseorganisationer och lobbypengar. Bli språkrör åt de lottlösa.

2. Sök i era frisinnade rötter. En gång i tiden var ni djupt allierade med främst Svenska Missionsförbundet och delade engagemanget för ett solidariskt bistånd, för jämlikhet mellan män och kvinnor, mot rasism, för djur och natur och för en religionsfrihet där staten inte favoriserar en viss tro framför andra. Sök och ni skall finna.

3. Lämna kanterna i svensk politik. På vänster-kanten hör ni inte hemma och på högerflanken är det trångt med gamla moderater, nya kristdemokrater och såklart sverigedemokrater. Det är i den politiska mitten som partiets historia och framtid borde finnas, inte som ett annex till Moderaterna. Bygg inte hus på grus, bygg i politikens mitt.

I valet till Europaparlamentet överlevde Liberalerna med nöd och näppe 4%-spärren. Detta trots att valet påstods vara ett vägval mellan högernationalism och socialliberalism. Hur kunde det då gå så illa för just Liberalerna när det samtidigt är just den liberala partigruppen i Europaparlamentet som ökade mest? Ja, dels höll ju både Centerpartiet och Miljöpartiet ställningarna och sågs på var sin sida om mitten som tydligare alternativ för densamma. Men ett av svaren är nog att denna konfliktlinje skär rakt igenom Liberalerna. Liberalerna är nämligen ett litet parti men med stora viljor som vill helt olika saker. Partiets höger påminner om det danska regeringspartiet Venstre. De gillar hårdare straff, tuffare tag i integrationspolitiken, ordningsbetyg och samverkar helst med alliansen. Partiets vänsterliberaler pratar hellre bistånd, tillgänglighet och jämställdhet och precis som ett annat danskt parti som kallas för Radikale Venstre lutar man mer vänsterut och röstade därför igenom Januariavtalet med centern, socialdemokraterna och de gröna. I Danmark funkar det för att det är olika partier men under samma tak blir det lätt bråkigt inåt och otydligt utåt.

När man nu får chansen är det alltså detta vägval som borde stå i fokus. Att söka sina rötter, formulera sin vision och visa vad man vill. Det borde vara att bygga och försvara ett snällare, friare och öppnare samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Om partiet misslyckas med den uppgiften sjunker nog skeppet inom kort och då spelar det mindre roll om den sista kaptenen hette Pehrson, Ullenhag eller Sabuni.