Den brittiske teologen Rowan Williams hävdar i sin senaste bok på svenska (Vara människa) att hur vi hanterar tid och vår inställning till tidens gång säger något väsentligt om mänsklig mognad och tro. Han utmanar oss att våga se tiden med nya ögon. All tid är nämligen inte densamma.

Hur hittar man då vägen till mognad i fråga om tid? I de kristna traditionerna finns en dyrbar skatt som väntar på att bli återupptäckt – och flera har redan gjort det. Genom att fira högtider, hålla söndag som gudstjänstdag och utlysa ”klimatfasta” gör kyrkan tid till något heligt. Tiden blir en god vän.

De fyrtio dagarnas återhållsamhet före påsk gör tiden till varken enbart en cirkulär rundgång eller enbart en linjär raksträcka. Evigheten kommer in i tiden, och därmed möjligheter till befrielse och till ett rättmätigt krav på närvaro. Tiden är mer hemlighetsfull än vi tror.

Att det i kyrkans gemenskap utvecklats ett ”kyrkoår” som helgar årets, veckans och dagens tider ger en fördjupad känsla för tidens rytm – men också erfarenheter av att tiden och rummets gränser överskrids när ”hög” tid firas. Då blir tiden en mångskiftande och rik gåva – en väg att återvända till livets källa och där bli påfylld. Tiden blir frälst. Förvandlad.

Sådana här tankar om tiden ger radikala följder för hur vi ser på arbete och välbefinnande, på klimathot och vår egen dödlighet. Hantering av tid är ekonomi, politik och teologi i handling. När vi tar vara på de stora berättelserna, firar dem och håller minnet av Kristus levande, påverkar det hur vi förstår tiden och världen. Vår vardag får en doft av evigheten, vilket gör tidens flyktighet till en del av vår identitet, våra minnen och våra förväntningar inför framtiden. Allt har sin tid.

I ljuset av detta är den tidigkristna seden med söndaglig nattvard (mässa) begriplig, eftersom det sker ”till minne av” Kristus och Kristi påsk. Det minnet är något mycket meningsfullt att återvända till på ”första veckodagen”. Kristusmönstret kan sedan prägla hur vi planerar vår tid och förhåller oss till livet under resten av veckan. Kanske är det i förståelsen av tid som kristna i väst blivit mest sekulariserade! Tidens mysterium har upphävts.

När jag ska förklara modernitet för studenter brukar jag lyfta fram klockan som dess främsta symbol. Tid blev pengar. Tid blev något vi började mäta i detalj. En klocka klämtar för än det ena än det andra, och inte som tidigare bara för gudstjänst, högtid, bön eller ofärdstider. Tiden blev knapp.

Men vi har mer tid än någonsin. Till exempel har medelåldern ökat 20 år de senaste hundra åren. Ändå har det blivit en ny statusmarkör att vara stressad, att ha almanackan full. Och än värre har det blivit i den nu utvecklade senkapitalismen, där det inte finns något sådant som helger. Evigheten har gått förlorad. Vår sårbarhet och döden trängs undan mer och mer.

Den ortodoxe teologen Johannes Zizioulas har myntat uttrycket ”minnet av framtiden”, som ett sätt att beskriva hur även tiden blir frälst när Kristus upphäver döden i sin uppståndelse. Att minnas framtiden är en orimlig tanke. Framtiden följer på det förgångna och nuet. Att vi skulle kunna ”minnas framtiden” framstår som nonsens. Minnet kan väl inte relatera till något annat än det som varit?

Men Zizioulas menar att det är syndens och därmed dödens inträde i tillvaron som lett till tidens splittring. Döden gör uppdelningen av tiden i det förflutna, nuet och framtiden oåterkallelig. Men i Kristi påsk manifesteras att Gud är både den kommande och den som redan kommit, vilket spränger de rationella begreppens gränser. Därför firas varje gudstjänst för att världen – och dess klimat – ska bli vad den ska vara. Vi firar minnet av framtiden.

Jag hävdar att för den nu påbörjade klimatfastan behövs teologi om tiden. Här har jag lyft fram tid som är kairos – ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er till ett klimatsmart liv!” – och eschaton, en vision av framtiden; Vår tid är i Guds händer.