Vad är egentligen diakoni? I årtionden har Sverige haft ett statligt välfärdsprogram som innebär att ”folkhemmet” tar hand om dem som har behov av olika slags stöd i livet. Det som då blivit över för kristen diakoni är ”andlig vård” på institutioner som sjukhus, häkten och fängelser, krishantering vid svåra katastrofer och olyckor, samt insatser för hemlösa och missbrukare. Ofta utförs denna form av diakoni på ”entreprenad” av professionella organisationer såsom Stadsmissionen, Sjukhuskyrkan och Hela människan.

Resultatet har blivit att diakoni inte självklart finns mitt i församlingens liv och vardag, och den har därför svårt att i praktiken genomsyra såväl gudstjänstliv som vardagsarbete.

Migrationen i världen håller nu på att förändra detta. Välkomnandet av flyktingen och främlingen är en självklarhet i kristen tradition. Till exempel bedriver minst 250 av Equmeniakyrkans församlingar verksamhet som integrerar migranter i samhället. Medlemmar tar emot ensamkommande barn och unga. Språkcafé hålls i kapell, bönhus och församlingsgårdar. Genom ekumeniska manifestationer framförs protester mot utvisningar av exempelvis kristna afghaner. Det händer också att de som får utvisningsbesked göms.

Mötet med flyktingar har alltså förändrat vad diakoni är. Det är inte längre vad som blev över sedan välfärdsstaten gör sitt. Diakoni är kristen tro omsatt i handling, och det kan betyda ibland att diakoni innebär kritik av statens politik och civil olydnad. Det handlar inte heller bara om diakonernas arbete och hjälporganisationers verksamhet, utan allt det en församling gör av omsorg om medmänniskan och skapelsen.

På grund av den migration som Sverige mottagit under ett antal år har Katolska kyrkan och östkyrkor i Sverige vuxit. Även frikyrkorna har fått nya medlemmar med bakgrund i andra länder. Enligt Dagen döptes under 2017 minst sjuhundra migranter med muslimsk bakgrund till Kristus. Samtidigt är en del migranter bekännande kristna när de kommer till Sverige, och de finner sin plats i församlingar där de känner sig välkomna och hemma.

Inledningsvis tyckte biskopar och andra kyrkoledare att präster och pastorer skulle vara mycket återhållsamma med att alltför snabbt döpa flyktingar. Nu är rekommendation att ge trosundervisning och låta dem som vill bli döpta först lära känna sammanhanget. Och det ska helst ske under en längre tid och på ett språk som konvertiten kan förstå.

Eftersom konversion inte automatiskt ger rätt till asyl, och eftersom ett återvändande för den enskilde konvertiten kan innebära stora säkerhetsrisker, är präster och pastorer noga med att resonera med personer i asylprocesser om vilka konsekvenser dopet kan få. För flera kan det vara förenat med livsfara att återvända som döpt kristen till hemländerna.

Mötet med migranter har alltså medfört att diakoni länkas samman med uppdraget att ge undervisning och fira gudstjänst. Och de omvända migranterna omvänder i sin tur kyrkorna från en alltför privatiserad syn på tro. Även frikyrkornas budskap om en omvändelseupplevelse eller ett frälsningsbeslut förändras. Nu betonas trons gemenskap och formativa vanor.

I biskopsbrevet ”De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext” lyfter Svenska kyrkans biskopar fram vikten av respekt, lyhördhet, undervisning och av att välkomna den asylsökande in i det lokala församlingslivet. Omvändelse till kristen tro framställs här som en process, där dopet är ett avgörande steg (vilket borde utmana Svenska kyrkans erbjudanden om ”drop-in-dop” för svenskar).

Denna syn på tro som liv står i skarp kontrast till hur Migrationsverket prövar flyktingar som åberopar konversion som asylskäl. Handläggarna genomför mer och mindre systematiska kunskapstester som ska klargöra huruvida den sökande är genuint kristen eller inte. Sannolikt skulle de flesta kristna svenskar inte klara ett sådant test. Micael Grenholm visade med skapandet av arjagkristen.nu orimligheten i detta. Lotta Olsson konstaterade i Dagens Nyheter (19-01-23) – med hänvisning till detta test – att det är lättare att kom in i Guds rike än i Sverige.

Migrationsverket reducerar alltså kristen tro till en åsikt eller till vissa inlärda fakta. Istället borde man lyssna på pastorer och präster som står upp för sina medlemmar.

Jag instämmer i Filipstadspastorn Bengt Sjöbergs kritik av Migrationsverkets jurist Fredrik Beijer som påstår att Sverige inte utvisar konvertiter, och som menar att vem som är kristen ”ligger i betraktarens öga”.

Kanske kan omvända asylsökande omvända Migrationsverket!