Man kan ana vilken vånda det varit för biskopar, föreståndare och styrelser att fatta beslutet att ställa in påskfirandet – kyrkans stora högtid. Även de stora sommarkonferenserna, som för många frikyrkliga är en annan av årets höjdpunkter, har avblåsts i rask takt.

För kristenheten i Sverige handlar dessa drastiska beslut om att ta sin aktiva del av samhällsansvaret att begränsa smittspridningen. Men det är förhoppningsvis också ett uttryck för man på allvar börjat reflektera över vad det i praktiken innebär att vara kyrka och församling i extrema situationer. Vad är då omistligt?

Historien har en hel del att berätta om hur kristna mött nödlägen och bjudit på motstånd mot panik och spekulationer. Det finns lärdomar från pesten under antiken och medeltiden till ”spanskan” och aidsepidemin under 1900-talet.

Ett exempel är Luthers skrift ”Om man bör fly från en dödlig farsot”, som skrevs när pesten härjade på 1520-talet. Enligt den är det prästens plikt att vaka över att både ord och sakrament förmedlas även då, samt att förhindra smitta.

I historien har ingen farsot lyckats stoppa kristna från att utföra det heliga uppdrag som Kristus gett till sin kyrka i världen. Själva gudstjänsten kan alltså inte ställas in. Bönen, lovsången, offrandet, omsorgen om medmänniskan har alltid pågått, om än på olika sätt och med olika betoningar.

I kriser har enskilda och församlingar ofta fått en djupare och vidare förståelse av vad detta uppdrag, denna tjänst innebär. Uppdraget att vara i Guds tjänst är något levande som alltid påverkas av och anpassas till konkreta förhållanden. Gudstjänsten bevaras alltså genom att ständigt inkarneras i historien.

I coronakrisen säger vi därför att det handlar om att ”ställa om” inte att ”ställa in”. Vi utmanas att tänka utanför boxen. En kristen gemenskap begränsas då inte till fysiska möten i en byggnad som heter kyrka. Kristi kyrka är sina relationer, och varje troende är en del av denna stora väv.

På kort tid har Equmeniakyrkan och andra kyrkosamfund ställt om. Ett intensivt experimenterande pågår för att finna nya vägar för gudstjänst, diakoni och undervisning. Teknik för digitalt förmedlade praktiker har funnits tillgänglig de senaste åren, men nu sker en häpnadsväckande snabb utveckling av kyrkliga praktiker i det digitala rummet. Frågan om nattvard online övervägs också.

Mitt intryck är att omställningen av gudstjänstlivet har varit mindre problematisk i Equmeniakyrkan än för Svenska kyrkan. En
orsak till det skulle kunna vara att Svenska kyrkan har ett delvis annat sätt att se på gudstjänst i allmänhet och nattvard i synnerhet.

Kanske är den här krisen ett tillfälle för Svenska kyrkans församlingar att återupptäcka glädjen i och vikten av predikan, lovsången och bönen? För Equmeniakyrkans församlingar en tid att upptäcka att gudstjänst är att bära fram hela världen inför Guds ansikte och inte bara att förmedla budskap till åhörare.

Svenska kyrkan fortsätter att hålla sina kyrkorum öppna för enskilda som söker bön och stillhet. Även om ingen kommer är det en viktig signal i samhället. Kanske skulle också kyrkorum i Equmeniakyrkan stå öppna på söndagar kl 10–12 eller kl 17, då kyrkklockorna ringer på många håll i landet.

Equmeniakyrkans pastorer och diakoner uppmanas vid installationen i en tjänst att be för sin församling. Detta uppdrag skulle kunna skulle kunna synliggöras genom att de är i kapell, bönhus och kyrkorum under söndagens ordinarie gudstjänsttid och förrättar bönens tjänst.

Det är dock inte bara från historien vi kan hämta vägledning. I svensk poesi finns existentiella texter som hjälper oss att se klarare. Ett exempel är Stig Dagermans dikt ”En broder mer” från 1954, som jag läser som en utläggning av vad gudstjänst är enligt Jakobs brev (1:27):

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra: En annan människa väl.

Och detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

Det är en underbar liturgi att vi nu bryr oss om varandra på nya sätt. Låt oss också uppmuntra varandra att odla Andens frukter (Gal 5:22), så att vi kan leva med stundens allvar och uthärda detta faktum: Vi vet inte när denna kris tar slut!

När vi en dag återvänder till de fysiska gudstjänsterna, kommer de inte att vara samma som vi ställde in.