Hopp. Vad är det jag velat säga när jag fått chansen att skriva till 30 000 personer i veckan? Kanske bara något så enkelt och trivialt som att den Gudslutande människan besitter kraften att förändra de samhällen där den befinner sig.
Det är märkliga tider, att fira advent i väntan på ett avslut. Denna gång Sändarens.
Sett till det engagemang som efterföljt beslutet finns fortfarande en del frågor vi kanske aldrig får helt besvarade.
I ett meddelande om turerna som Equmeniakyrkans styrelse skickat ut förklarar man att man känt till krissituationen väldigt länge. 2017 var frågan uppe på konferensen. Ändå hade mer tid behövts.
Nåväl. Hur man ska återfå räckvidd och plattform blir en julnöt att knäcka. 30 000 personer som Sändaren samlat till läsning per vecka (Orvesto räckvidd) är tots allt ett fullsatt Tele2 arena, eller 20 Immanuelskyrkan Stockholm (Equmeniakyrkans största församling).
Men ett arbete har satts i gång, och jag har tackat ja till att hjälpa till med den kunskap jag kan överföra in i det nya. För Equmeniakyrkan behöver verkligen samlande mötesplatser.
Digitala möjligheter
Och med avslut finns alltid en chans att göra om, göra nytt. Det finns digitala möjligheter att göra saker mer effektivt och billigare. Kanske en chans att omvärdera och göra Sändaren till nåt annat än ett oberoende media. Men ändå sammanhållande.
Och för mig ges en chans att göra bokslut.
Vad är det jag använt den här ledarplatsen till?
Jag har funderat på det en del. Gått igenom texter och till och med låtit AI analysera vad som varit de mest återkommande teman och frågor jag återvänt till.
Jag tror det kan sammanfattas grovt i tre punkter.
● Det första har varit att uppmuntra kyrkan att våga tro på sig själv. Teologiskt, såväl som i sitt fundament att vara en levande och aktiv del i samhällsbygget.
Kollektivt är kyrkan en nyckelspelare som sällan behöver skämmas för sina insatser. Vi borde därför inte heller nöja oss med att bli förpassade mellan bänk och spelplan som det passar andra samhällsaktörer.
Kanske kan det sammanfattas med att ”Älska Gud”.
● I så fall blir den andra punkten av naturliga skäl att älska vår nästa. Att stå upp för de svaga i samhället – att ge mat och husrum till den behövande, den som andra föraktar och inte stänga dörren för den nödställde.
Även om det är svårt att förstå hur revolutionerande och svåra de första två punkterna egentligen är, blir den tredje punkten kanske den mest svårgreppbara. Men den jag ändå nog starkast försökt att uttrycka.
● I grunden är det ett hopp om att jag någonstans bland alla skrivna ord, kunnat få inspirera till en tro som vågar ta plats, kanske bryter med konventionerna som hållit den tillbaka. Att någon fått modet att lyssna till hjärtats röst och se Gudsspåren i sitt liv.
Nobelpristagaren George Bernhard Shaw ska ha sagt: ”Alla stora sanningar tar sin början som heresier”.
Nu förespråkar jag ju inte heresier, men nog började det så också för Kristus. Han dömdes som en hädare medan han bad för sina banemän.
Han gladdes knappast åt det i stunden, men visste att han måste följa Faderns röst.
Min önskan är att längtan efter att höra den där rösten ska ha väckts någon gång under de här åren.
Att de fått en enda läsare att luta något mer åt Gud, som Tomas Sjödin så vackert beskrivit det.
Sändaren har aldrig haft någon politisk färg men skulle vi haft det hade jag gärna kallat den så. Gudslutande. I alla fall tror jag att vi haft goda möjligheter till positiva förändringar i samhället om fler människor sett sig som just detta.
Jag tar med mig denna hållning när jag efter nyår börjar på Kyrkans Tidning. Vill du följa med mig på resan där är du så välkommen!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR