Ända sedan professor Ingemar Hedenius fräna kritik av tro i allmänhet, och organiserad kristendom i synnerhet från mitten av förra seklet, har kyrkligheten stegvis glidit bort från mycket av den debatt som kallats vetenskaplig i Sverige.

Samverkande med andra faktorer är det antagligen en stark orsak till att vi pressats allt högre upp och längre ut på World survey map*, en slags karta över vad olika länder lägger tonvikt på i sina värderingar.

Längst upp till höger ligger ett land som inte tänker som något annat. Sekulärt, individualistiskt och där allt ska vara ”rationellt”. Tro är i den här meningen inte rationell, eftersom den inte ansetts vetenskaplig och därför inte platsat i vår självbild.

Något som gör Sverige extremt. I de flesta andra länder världen över är rationellt tänkande, vetenskap och tro inga motsättningar.

En snabb titt på listan över nobelpristagare får tjäna som belysning av detta faktum. 65 procent har varit kristna, nära två procent muslimer, hinduer eller buddhister. Ett procentuellt sett väldigt stort antal pristagare (21 procent) har varit judiska. Endast sju procent har varit uttalade ateister eller agnostiker.

Hur sådan statistik än läses, så går det i alla fall inte att komma med påståendet att vetenskap och tro saknar gemenskap med varandra.

Det gamla talesättet att ”tro, det gör man (bara) i kyrkan”, är fel. Tror gör man lite överallt. Möjligen utom i det svenska offentliga rummet. Åtminstone fram tills nu.

För också i det sekulärextrema Sverige är ett nyväckt intresse för kristendomen lätt att märka.

Plötsligt är teologen tillbaka i diskussionen. Rapport kan avläggas om kyrklighet i sekulär media utan att reportern känner alltför stort behov av att cementera sin egen ”skepticism” – till och med kan böcker om mirakel skrivas där författaren sedan bjuds in till radioprogram för att sakligt diskutera innehållet.

Ledarskribenter som Csaba Perlenberg (GT/Expressen) hade inte riktigt hängt med i tiden när han likställde den kristdemokratiska riksdagsledamoten Roland Utbults tankar om bön som komplement till god vård med hokus pokus utan vidare. Nuförtiden möter man nämligen ett helt annat intellektuellt motstånd för sådana påståenden.

Teologen Joel Halldorf, Dagens ledarskribent Frida Park och Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson har alla svarat Perlenberg på ett sätt som tvingat honom längre in i hörnet för att kasta handskarna helt och basunera ut att bön minsann är ovetenskapligt. Det vet ju alla.

Men som Kyrkans Tidnings eminente ledarskribent Jonas Eek påvisat är skribenter som Perlenberg grovt kunskapsfattiga i termer som tro, bön och religion.

Eek slår fast att det finns en hel del empiri kring de här sakerna som verkar peka på bön som något annat än overksamt (ex. L.B Browns The Human Side of Prayer).

För att hederligt kunna ta sig ur denna debatt måste Perlenberg nu vässa argumenten ytterligare.

Men det gäller faktiskt också för oss som menar att saker som bön inte alls är ovetenskapligt.

Med större utrymme och erkännande som en trovärdig motdebattör, kommer större ansvarsutkrävande.

Handen på hjärtat är det ganska bekvämt även för kristna att ”tro i kyrkan”.

Men ska tron stanna i den offentliga debatten håller det inte att bara tro där inne, utan tron måste också förklaras här ute.

Annars står skribenter som Perlenberg mer än redo att fösa tillbaka den in i kyrkorummet igen – och stänga porten.

*www.worldvaluesurvey.org