Statsvetaren Magnus Hagevi presenterade på sin blogg under förra veckan högintressant statistik från en egeninitierad undersökning gjord genom surveyinstitutet.
Där framkom bland annat att allt fler svenskar gärna satsar på ett samhälle byggt på ”kristna värderingar”.
Bra kan tyckas, men här verkar det inte handla om Gud-återkomsten i den meningen att fler blågula själar längtar efter Gudsmöten.
Snarare tycks det röra sig om att bilden av ”kristna värderingar” går tillbaka till någon form av motvikt mot det framväxande multikulturella Sverige. Antagligen far en del av dessa rent av efter antimuslimska värderingar.

Jag reserverar mig mot en något förenklad slutsats av den rapport som går att ta del av på hagevi.wordpress.se där statsvetaren själv analyserar och fördjupar sina tankar kring resultatet på ett föredömligt sätt.
Men vad som hursomhelst tornar upp sig i horisonten är att de kristna värderingarna än en gång tycks vara på väg att bli kidnappade av opportunister och populister.
I tider av otrygghet tar man gärna tag i det trygga och stabila som står till buds.
Och kristna värderingar är verkligen rätt pelare att luta sig emot - men problemet är att det är ett ord som kan ta många olika vändningar.

Någon kan ju till exempel få för sig att det är en kristen värdering att skydda landet mot all form av invandring (läs ungerska Orbán). Genom historien har kristna värderingar fått vara förklädnad till de mest horribla illdåd och förvrängningar.

Själv är jag osäker på om det går att bena ut exakt vad som ska ingå i kristna värderingar, men några stora drag ser jag i den bästa källan jag kan tänkas gå till.
”Du skall älska din nästa som dig själv....”
”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare...”
”Ett bud ger jag er, ni skall älska varandra.”
”Nu är ingen längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri, ni är alla ett i Kristus.”

Skulle kunna hålla på en stund till, men hur jag än vrider och vänder på det ser jag inget annat än att grunden för de kristna värderingarna kokar ner till en enda sak - kärlek. Till sin nästa, till sin familj, sig själv, liksom till främlingen.
Bibeln är till och med så radikalt rättfram att den uppmanar oss att be för den som förföljer oss och välsigna den som förbannar oss. Är det en kristen värdering du använder dagligdags? Verkligen inte jag i alla fall.

Går det att stoppa kidnappningen då?
Kanske. Kanske inte. Men det finns ett bra sätt att agera, och det är att själva ta kommandot.
Kyrkan har genom historien, inte minst har det varit tydligt i frikyrkliga traditioner, tagit de kristna värderingarna ut i verkligheten.

Älskat sin nästa, tjänat de andra, älskat varandra, inte sett på varandra som olikar utan jämlikar. Bett för sina förföljare, gått den extra milen, vänt den andra kinden till, förlåtit och försonats.

Många gånger då värderingarna använts på det här sättet har resultatet varit något helt annat än populism och opportunism, främlingsfientlighet och hat.

Det har lyft den som ingen ville röra, skakat om det som inte kunde skakas, trängt in i de oigenomträngliga rummen. Och allt som oftast varit en stark kraft i demokratiseringen.

Friyrkans roll för Sveriges utveckling vid förra sekelskiftet är god inspiration. Det var i de frikyrkliga föreningarna som det vi känner som demokrati i Sverige först gjorde intåg. En modell som de andra folkrörelserna sedan hakade på.

Ha historien i ryggen och det är enkelt att se att det finns en sådan typ av möjlighet även i vår tid.
Med fake news-kultur, terroristattacker, ökande psykisk ohälsa, ensamhet och främlingsfientlighet kan det vara hög tid att ta vara på den.

Vem ska visa kristna värderingar för världen om inte församlingen?
Att vara jordens salt är inte att sitta inne och strö det i sina egna sår, det är att ge krydda åt samhället därute.