Vår statsminister vädjade till ”folkvettet” i utbrottets inledningsskede, och vi svenskar verkar ha förstånd att i hög grad följa de rekommendationer och regler som nu gäller. Ramsan att hålla ”huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna ska vara rena” verkar ha spridit sig väl så snabbt som viruset. Här förenas insikter med emotioner.

I detta avseende har den pågående krisen blivit en stor utmaning för nyhetsmedia. Ska fokus ligga på reaktioner och åsikter eller på fakta och analys? Senare års nyhetsjournalistik har tenderat att allt mer leverera proffstyckare. För att öka upplagor och tittarsiffror tycks konceptet vara att odla kändisskap och underhållning, men inte folkbildning.

Coronakrisen visar nu hur viktigt det är med bra nyhetsjournalistik: att redogöra för hur saker och ting förhåller sig så att vi får ljus över oklarheter. Huvuduppgiften för alla former av nyhetsmedia måste vara att orientera och underlätta för allmänheten att själva ta ställning. Vi behöver med andra ord få ta del av välgrundade insikter för att kunna ha konstruktiva åsikter och känna livsmod. Därför förvärras samhällskriser om proffstyckare och siffror om antalet döda står i centrum för nyhetsjournalistiken – istället för bred empiri och analys.

Experter från folkhälsomyndigheterna i Europa har i krisen blivit oerhört populära. En orsak kan vara att även när de drar en slutsats, är de snabba med att presentera exakt vilka tendenser och siffror som ändå kan tala emot den. Naturligtvis finns det ingen neutral nyhetsrapportering. Men just därför är det viktigt att eftersträva saklighet – att informera, och upplysa även om fakta som strider mot ens egna slutsatser.

Mycket i och kring coronapandemin behöver vi hjälp med att förstå lite bättre, och särskilt i relation till dem som drabbas allra mest. Vad betyder egentligen den ekonomiska inbromsningen för de redan fattiga? Vilka följder får det för de svagaste i samhället, att auktoritära krafter har stärkts av pandemins chockeffekter? Om de offentliga texterna om dessa frågor – och vardagssamtalen vi för – bara blir löst tyckande, kommer vi snart att vandra omkring i en absurd Kafkavärld.

Vi människor är till största delen känslostyrda, och så har det alltid varit. Ändå skulle jag vilja påstå att många idag har ett slags narcissistiskt sanningsbegrepp. Det är personliga känslor som avgör vad som är sant, och också rätt för oss.

Vi behöver därför i detta allvarliga läge inte bara god nyhetsjournalistik. Det behövs också politiskt och andligt ledarskap som förenar insikter med vägledande åsikter och folkbildning. Sjukvårdens extrema utmaningar visar tydligt att det ledarskap som hänvisar till ekonomiska kalkyler och effektivitet inte passar alla sektorer i samhället.

När kyrkosamfunden och dess församlingar nu börjat improvisera i det ovanliga läge som uppstått, är det viktigt att den verksamhet som genomförs inte bedöms utifrån magkänsla. Inte heller efter hur många som – till exempel – deltagit i en digitalt förmedlad nattvard. Också här behövs mer fakta och teologisk analys. Det räcker inte med tyckare som levererar åsikter om nya trender och former.

Också i församlingarnas ordinarie verksamhet behövs mer analys och fördjupad insikt – både om samtiden och om evangeliet. Sökande efter mer sanning är ett tecken på en vital kristen tro.