Perfektionshetsen fällde Van Dorpel

Efter att dammet lagt sig visar det sig att orsaken varit en omfattande ryktesspridning om påstådda ungdomssynder. Som 14-åring hade van Dorpel nämligen sökt sig till så kallat patriotiska och Sverige-vänliga grupperingar i ett Nyköping där bandet Ultima Thule satt tonen för en stark skinnskalle-kultur. Någon skinnskalle blev han kanske aldrig men precis som många unga sökte han gemenskap, mening och identitet. Det fick han i ett brödraskap som proppade honom full med gift och hat. Självklart har man ett eget ansvar, särskilt om man gör drängtjänst i en rörelse som skrämmer, förnedrar och med våld angriper utsatta människor. Det är på riktigt och det är personligt för bakom hatet finns varje människa som fick spottloskor och glåpord slungade mot sig, som såg sitt elevskåp nedklottrat med hakkors och som på väg från skolan hotades med eller utsattes för riktigt våld. Det får aldrig någonsin förminskas. 

Något som skaver

Ändå är det något i hela denna berättelse som skaver. För i slutet av högstadiet började van Dorpel sin resa bort från vitmakt-miljön och denna väg gick genom en engagerad präst, ett konfirmations­läger för dem som hamnat snett och ett livsavgörande besök i Alsike kloster. Här, i mellan tidegärden och stillheten gömde nunnorna flyktingar vilket gjorde ett starkt avtryck på den fortsatt unga van Dorpel. I slutet av högstadiet är man alltså 16 år. Det är vad de flesta av oss skulle kalla den senare delen av barndomen, men fortfarande en del av barndomen. Formbar, lekfull, sökande, omdömeslös och sårbar. 
 

Ingen av oss är fullkomlig

Och just där ligger koden i att vara människa i allmänhet och en ung människa i synnerhet. För ingen av oss är fullkomlig. Ingen människa klarar av att ständigt leverera på topp och vi är alla brustna kärl. Ändå klamrar oss fast vid illusionen om perfekta liv och när vi tror att det finns människor som personifierar detta perfekta ber vi samtidigt om att bli bedragna. Det spelar ingen roll om det gäller predikanter eller politiker för en sak har de alla gemensamt. Någon gång kommer de att göra någon besviken. Det som då avgör är om det finns vägar vidare och om det finns förlåtelse att få. 
Det är naturligtvis rätt att avgå, eller som i van Dorpels fall aldrig tillträda, om man känner att förtroendet inte bär. Förtroende är något vackert och skört. Om man är i en förtroendebransch som han blir man framgångsrik först när man söker, får och vårdar förtroende. Men eftersom vi alla är  ofullkompliga måste det också finnas rum för försoning och för förlåtelse. Förlåt är ett litet ord men med en enorm innebörd. Det är som en magisk formel som kan öppna det låsta, lösa upp det fjättrade och när vi får mötas i förlåtelsen är det som att vi får gå självaste livet till mötes.
 

Våga erkänna sprickorna

Som allt annat börjar förlåtelsen med oss själva och att vi vågar erkänna sprickorna i den egna fasaden. Att vi orkar rannsaka oss själva när vi gjort fel och att vi sedan med darrande ben kan närma oss det där ordet. I den kristna tron är förlåtelsen varken omöjlig eller irrationell utan en hörnsten. Genom Kristus död på korset förlåter Gud mänsklighetens skuld och upprättar hela sin skapelse. På Golgata förlåter Jesus i sin tur den på grannkorset uppspikade förbrytaren. Genom den offentliga syndabekännelsen i Mässan får församlingsmedlemmarna förlåtelse för de sår de orsakat kyrkans kropp och genom försoningens sakrament, bikten, repareras den bro som rämnat mellan den enskilda och Gud. Från person till person och från tid till tid har förlåtelsen ekat genom den kristna kyrkan i vetskapen om att vi genom tankar och ord, gärningar och underlåtelse kan ha orsakat vår nästa både sorg och ilska. Därför måste vi fortsätta be ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Och den förlåtelsen borde även gälla van Dorpel.