Räds inte de tuffa samtalen i kyrkan

Jag har inlett en begynnande, kanske lite oväntad vänskap, med Annika Eklöf. För er som inte vet vem det är driver hon den smärtsamma, ibland hysteriskt roliga och stundtals jobbiga podcasten Vinhaggornas 2.0. Den dissikerar och dekonstruerar frikyrkligheten hon som ung blev del av och efter år av kämpande med ”demoner överallt” lämnade. Ibland är det magstarkt, därför rekommenderar jag den som finner det intressant att först lyssna på ett samtal med henne från Pingstkyrkan i Alingsås, som också finns i poddform. Under vinjetten Brottas med Gud bjöds hon in att samtala med sin vän sedan långt tillbaka, Noomie Hammar, nu pastor i Equmeniakyrkan Alingsås. Tillsammans funderar de och vrider och vänder på det här med frikyrka och dekonstruktion – ett ord vi hör oftare nu för tiden.

Dekonstruktion och rekonstruktion av tron

Att dekonstruera eller rekonstruera sin tro är nu något vi kan göra både innanför och utanför kyrkans väggar. Jag har själv gjort det från dag ett. Rivit ner, byggt upp, byggt på. Arbetat på min frälsning om du så vill. Att jag i dag är så trygg i min tro att jag med självklarhet menar att den bär min existens, är inte för att jag tuggat i mig allt jag varit med om utan att pröva om det bär. Det är för att jag stampat hårt på det och sett att det, trots allt, håller.

Protest och reform inom kyrkan

Att man kan vilja slita sig loss från kyrkans hägn har jag dock stor förståelse för. Jag står ju själv i den protestantiska tradition som dekonstuerade sig från avlatsbrev och vad man såg som fel bibelsyn. Som sedan agerade mot det lagiska för det innerliga, och mot synen på Gud som den dömande som behövde få sin vrede släckt på korset, till förmån för den älskande Kristus som gav sitt liv för alla. Jag har sagt det till Annika också: Du är nog mycket den ultimata protestanten. Du såg vad som var fel och stod inte ut med det. Nu dissikerar du kristenheten med en djupt kristen lins. Reformator. Dekonstruktör. Hårfint ibland var linjerna går isär.

Ärligt och filterlöst

Ärligt, filterlöst och vasst, ibland kanske lite väl hårt, slår Annika kristna ledare och rörelser på fingrarna – för att inte agera särskilt kristet. Men någon måste väl säga det om vi inte själva gör det oftare. Jag vill inte lägga orden i hennes mun nu, utan hoppas kunna ha en fortsatt dialog om det här med henne där hon får möjlighet att ge mothugg. Men hittills har hon faktiskt hållit med mig om sin ”ofrivilliga” kristlighet.

Och det slår mig ibland, att kristenhetens bästa vänner också kan vara den som likt Johannes ropar som en galning från öken. Omvänd er! Ibland utan att veta om sin Johanneslikhet. Bara att man befinner sig i en öken. Men utan den idé som kyrkan burit på i 2 000 år, och som format den värld vi lever i och våra tankesätt är det svårt att peka på det omoraliska, dömande och utnyttjande beteendet som människor mött i kyrkan och säga att det är fel. Här har vi något att samtala om och bygga vidare på.

Vikten av svåra samtal

Möjligen är det ibland lättare att se vad Jesus gråter över i kyrkorna tydligare, när man ser på det lite från håll. Kanske som att kyrkan inte alltid lyssnat på de som menat sig farit illa. Men vi får aldrig vara rädda för de svåra samtalen om tron och tvivlet i våra församlingar.

• Sök Equmeniakyrkan Alingsås på till exempel Spotify. Avsnittet heter Brottas med Gud. Samtal med Annika Eklöf & Noomie Hammar.