När Sverigedemokraterna under flyktingkrisen 2015 talade om att ”hjälpa till på plats”, får det nog anses ha varit ett försök att förflytta ”problemet” utanför de egna gränserna snarare än en genuin omsorg om de flyende.

Var det inte uppenbart då, blev det så i början av året, när coronan ännu överskuggades av växande flyktingläger i grekiska övärlden.

Jimmie Åkessons resor till flyktinglägrena i Grekland karakteriserades nämligen inte direkt av hjälpverksamhet, utan snarare av kampanjande med budskapet ”Sverige är fullt”. Att han dessutom hade mage att signera flygbladen han delade ut med svenska folket är häpnadsväckande.

Skulle det mot förmodan råda osäkerhet i ämnet ännu efter detta, har SD nu talat tydligast önskvärda klarspråk. Partiet vill halvera Sveriges bistånd - från en procent av BNI till 0,5 procent.

Några av argumenten till varför har viss relevans, som kritik mot haveriet med African challenge fund, där svenskt bistånd gick rakt ner i pengarna på självberikande chefer, innan Sida upptäckte bedrägeriet och höll inne utbetalningarna.

Men mer raljanta uttalanden från SD säger det tydligt. Som att toppbetygen svenskt bistånd fått av OECD:s biståndsorganisation DAC antagligen bara beror på att DAC, liksom Sida anser ”att dansfestivaler är ett bra verktyg för demokratisering av Mellanöstern.” (Omvärlden.se)

Förutom att det är en biblisk princip att sända sitt bröd också över havet, vilket antagligen inte biter på biståndsmotståndare, är det också djupt oetiskt att den rikare delen av världen ska sänka sina anslag till den övriga i en tid när hjälpen kommer att behövas som bäst. I efterdyningarna av Covid-19.

Överger Sverige enprocentsmålet ska det åtminstone inte vara på grund av ovilja att hjälpa behövande. En sådan hållning är förkastlig.

Enprocentsmålet bör i dessa tider för övrigt utökas, med ytterligare arbete kring hur misstagen där pengar hamnar i fel händer kan minimeras.

En diskussion om mer villkorat bistånd och bättre kontroll ska alltid finnas på bordet, liksom att historiska biståndsproblem får bli lärdomar för framtiden.

Om det betydde något att ”hjälpa till på plats” bör Sveriges näst största (eller största) parti fråga sig hur de nu bidrar till det, genom att lägga in sänkt bistånd i sin skuggbudget.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna helt enkelt inte vill hjälpa människor i andra länder.

Eller kanske tänkte sig SD att det var någon annan som skulle hjälpa på plats?