För snart två år sedan var jag med om något av det värsta som hänt mig. Från en sekund till en annan började omgivningen snurra och när jag ville gå drog kroppen bara åt höger.

Läkarna hittade ingenting. Men några veckor sedan hände samma sak igen, med skillnaden att jag bara kunde gå åt vänster. Efter många turer i väntrum, samtal med läkare, magnetröntgen och balanstester har det nu konstaterats att det, trots allt, antagligen bara var ”virus på balansnerven”.

Efter att ha spenderat en vecka i Almedalen och Visby undrar jag om inte de politiska partierna drabbats av ”virus på balansnerven” de också.

Känslan är att de dras än åt det ena, än åt det andra hållet, och alla verkar drabbas av samma virus ungefär på samma gång.

Symptomen är tydliga, för ett par år sedan drog alla åt vänster (skalan håller inte, men liknelsen med viruset gör det) så till den grad att man öppnade gränser och hjärtan så brett, att man sedan stod villrådiga inför vad som skulle göras för, och med, de som faktiskt kom hit. Nu syns konsekvenserna i bland annat mängder av ensamkommande barn som fick smak för det svenska livet i olika förenings/församlingsammanhang och familjer – men som nu helt krasst ska ut.

För nu har viruset satt sig till höger, det snurrar rejält och partiledarna kämpar för att inte ramla.

Ulf Kristersson (M) stöder sig på löften om Sverigekunskapstester för nyanlända och att tolkar ska dras in för att den som, Gud förbjude, efter ett par år i Sverige inte pratar tillräckligt bra svenska. Skyll dig själv för att vi misslyckats, liksom.

Ebba Busch Thor testar gränserna för sin väljarkår genom att låta sig fotograferas, glad inmundigandes lunch med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Symboliken är klar och tydlig, hur det än målas upp i efterhand.

Nya L-ledaren Nyamko Sabuni pejlade av stämningen strax innan genom att uttrycka sig i termer av att en människa utan asylskäl ska lämna landet ”omgående”.

Symptomen syns inte bara i den forna Alliansen, utan även i sittande regeringskoalitionen.

Allt det ovanstående kan absolut vara intressanta ämnen att diskutera vidare kring. Att Sverige lider av en bristfällig integrationspolitik sedan många år är säkert. Framför allt är det invandrare som råkat illa ut av detta. Vårt blinda öga för hedersvåld och kvinnoförtryck i förorter till exempel. Liksom vår svaga linje i fråga om IS-resenärer.

Att till exempel språktest och bättre samhällskunskapskurser kan vara en god idé, är en sak. De är båda nycklar in i det nya landet.

Men symptomen ovan pekar inte i riktning av att vilja hjälpa dem som kommit hit, de mängder av människor som desperat behöver ta sig ur ett liv i förföljelse, krig eller spillror världen över.

Det är symptom som alla pekar till det stora viruset på den politiska balansnerven – opinionssiffrorna.

Det oroar mig. Är det kanske så att moderater och liberaler krasst bara hoppas på att få del av de fina opinionssiffror som KD badat sig i under vårens uttalanden i riktning mot en tuffare migrationspolitik? Ska KD bli största högerpartiet genom att trippa ännu längre längs med den tunna linjen?

Är inte politiska partier något annat än företag under aktieägarnas krav på fina kvartalsrapporter?

För när partier börjar anpassa sin politik kring det som ger fina opinionssiffror, leds vi bort från fokus på om den politik de inför senaste valet lovade sina väljare är den som fortsatt drivs. Och om den gett den goda effekt till samhället som var avsedd.

Kan inte partierna själva hantera dem kanske ett förbud för politiska opinionssiffror mellan valen inte varit så dumt, eller ännu hellre att partierna gemensamt bestämt sig för att snabba skutt i opinionssiffor aldrig får trumfa politik på lång sikt.

Nog hade det väl varit en dunderkur för den politiska balansen.