”En lektion var jag tvungen att gå ut för att de började attackera mig, jag orkade inte vara kvar.” ”Vi måste alltid försvara oss.” ”Lärarna verkar tro att de är rebelliska när de angriper kristen tro. De tror att de attackerar makten, men de är bara mobbare.” Rapporter från ett land där kristendomen är förbjuden och de troende förföljs av staten? Nej, rapporter från ett modernt svenskt klassrum anno 2019. Under Svenska kyrkans kyrkomöte har biskop Mikael Mogren träffat sina ungdomsrådgivare, och i ett uppmärksammat Facebookinlägg delar han med sig av deras ”hårresande egna erfarenheter” från skolan. De berättar om hur religionsfientliga lärare attackerar dem för deras tro, säger att den är helt oförenlig med vetenskapen och på andra sätt hånar dem och det mest centrala i deras liv.

Det borde inte behöva sägas att en lärare som missbrukar sin maktposition på ett så grovt sätt begår tjänstefel. Ändå tycks det inte riktigt ha gått upp för individuella lärare hur uppåt väggarna deras beteende är. Det är särskilt allvarligt då det föreligger skolplikt i Sverige – eleverna kan inte bara välja att avvika från kränkande situationer som uppstår i klassrummet. Skolan är att betrakta som en arbetsplats, och eleverna har rättigheter som måste beivras. Men det pågår en akademisk klappjakt på religiösa i Sverige i dag, och inte sällan legitimeras den av makten själv.

I Kvartals podd ”Fredagsintervjun” uttrycker den socialdemokratiske socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi sitt totala oförstående inför varför ett modernt och sekulärt land som Sverige skulle vilja tillåta religiösa friskolor. Han kan helt enkelt inte greppa det. Januariöverenskommelsen förbinder hans parti att enbart bekämpa ny-etableringen av sådana skolor, men på sikt vill han stänga samtliga nu existerande.

Sverige är sekulärt, visst. Men vad betyder det? Tyvärr tycks det ofta tolkas som att Sverige är ateistiskt. Skolan ska inte bara vila på en sekulär värdegrund, den ska också ingjuta dessa sekulära värderingar i eleverna. Det är inte svårt att förstå hur en lärare som under utbildningen drillats i sådan förment ”neutralitet” kan känna sig ha mandat att aktivt motarbeta troende elever.

När Skolverket nu vill minska Bibelns roll i undervisningen riskerar vi en ökande religiös analfabetism och intolerans i skolans värld. Ju mer irrelevant kristendomen anses vara på lärarutbildningen, desto svårare blir det för kristna barn och ungdomar att vara öppna med sin tro. Detta trots att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och borde vara okränkbar som en självklar mänsklig rättighet.

På universitetet finns redan ett utbrett och snobbigt religionsförakt. Under en retreathelg med nätverket Kristen i akademin hörde jag berättelser från forskare och administrativ personal som är aktiva på svenska universitet och som vittnar om utfrysning, misstänkliggöranden och regelrätt mobbning. Att vara kristen ses som något suspekt, något som gör att man inte kan vara objektiv i sitt arbete. Som vuxen kristen är man ändå bättre rustad att hantera sådan behandling – men vad händer med en fjortonåring som får höra att det hon tror på är sagor som vetenskapen sedan länge motbevisat? Eller den kristne killen som blir retad på skolgården eftersom läraren förlöjligat kristendomen inför hela klassen?

Tolerans och mångfald är ledord i det svenska samhället och den svenska skolan. Varför gäller inte det den kristna livsåskådningen? Var är våra rättigheter?

JOSEFIN HOLMSTRÖM