Lika lite borde hon, för det är oftast en hon, kunna bli en produkt eller vara som vi tar oss rätten att sälja eller köpa.

Tyvärr visar alla statistik och de senaste veckornas nyhetsrapportering att så inte är fallet. Han som köpt en timme på den lokala köttmarknaden får mediatid medan hon som tvingats sälja sin kropp riskerar utvisning ur landet. Självskadebeteende säger han trots att han skadat någon annan. För i det här livet har han huvudrollen medan hon är statist utan namn eller röst.

Många säger sig vara förvånade. Inte kan väl han? Men just han har gjort sig ett namn på lika delar kärlek till ravioli som ”militant motstånd mot feminism”. Från mediala attacker mot ”velourmän” och ”feminazis” är tröskeln till sexköp chockerande låg. Men egentligen ser vi bara en man som går från ord till handling och han är inte ensam.

Tillsammans med narkotika och vapen är människohandeln de tre mest inkomstbringande branscherna i världen. Bara i Sverige beräknas eländet omsätta sju miljarder kronor per år och fenomenet saknar både moraliska och geografiska gränser. De flesta som säljs i Sverige kommer nämligen hit genom löften och hot från fattiga länder som Rumänien, Polen och Nigeria.

Så här ser antifeminismen ut i praktiken. Ord som slungas bakom datorskärmens anonymitet blir till diskreta besök på bordeller. För somliga går turerna till Bangkoks bakgator och för andra till lägenhetsbordeller på Östermalm. Här och där har var tionde man i Sverige köpt sex trots att det är olagligt. De gör det för att de kan, de gör det för att de för en stund får oinskränkt makt och de gör det för att risken att åka dit är så förtvinande liten. Och då skall vi inte ens prata om oturen att åka dit på just det påstått första sexköpet.

Jag säger inte att det är lätt att vara människa. Det är allt för många människor som växt upp med våld i luften och missbruk i väggarna. Allt för många har i vuxen ålder tvingats ägna både tid och pengar till att lappa och laga hålen i sina själar. Men en tragisk barndom är ingen fribiljett till övergrepp på andra. Egna demoner är ingen ursäkt för att sprida mörkret. Tvärtom är ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” en sanning inte bara i Matt 7:12 utan i de flesta religioner och livsåskådningar. Men på tal om religion uppstår samtidigt frågan om det inte finns någon väg tillbaka eller någon förlåtelse att få?

Mitt svar är självklart och absolut men att det är en fråga mellan förövaren och hans offer och mellan människan och Gud. Det teologiska begreppet förlåtelse är dock tätt sammankopplat med insikten om, och ånger över den egna skulden. ”Detta är min skuld, min egen stora skuld”. Först när man närmar sig Gud i djup ånger över de sår man åsamkat kan man närma sig försoningen. Först när man tar ansvar för den egna handlingen och tar konsekvenserna kan man närma sig förlåtelsen. Först när man försöker gottgöra genom sann botgöring, kan man nå frid. Inte genom att reducera sitt offer till statist och försöka rädda sitt eget skinn. Det sker inte över en natt och det finns inga genvägar när man handlat med människor. För övrigt platsar biktsamtal bättre i biktbås än i TV:s morgonsoffa.